Ledare Veckans största icke-nyhet är att Stefan Löfven inte vill stödja en Alliansregering. Nej, varför skulle han det? Ändå har Annie Lööf, med benäget bistånd av Jan Björklund, inbillat sig just detta – åtminstone offentligt. Även om hon sedan länge målat in sig i ett hörn av oförenliga vallöften, är det faktiskt svårbegripligt.

Men nu har Ulf Kristersson, i samtal med talmannen, satt ner foten. Han konstaterar det uppenbara, men vill fortfarande bilda en Alliansregering. Det sätter såväl Lööf som Björklund – och för den delen Jimmie Åkesson – under press. Kan de var och en på sitt håll verkligen säga nej till en borgerlig regering?

Många äktenskap slutar på det här sättet. I försöken att hålla samman spricker istället relationen definitivt, ofta med ömsesidig bitterhet som följd. Den politiskt polygama Alliansen behöver inte vara något undantag.

Fast det finns faktiskt ett alternativ: separation utan skillsmässa. Eller politiskt särboskap, om man så vill.

Man kan tycka att det är verklighetsfrånvänt av Lööf och Björklund att inte vilja sätta sig i en regering utan socialdemokratiskt stöd, men för den sakens skull finns ingen anledning att sluta respektera deras åsikter. På motsvarande sätt bör Lööf och Björklund respektera Kristerssons bestämda vilja att (tillsammans med Ebba Busch Thor) faktiskt pröva nära nog alla möjligheter att bilda en borgerlig regering.

Därför bör Centern och Liberalerna släppa fram en sådan ministär – bestående enbart av Moderaterna och Kristdemokraterna. Det är förstås ett på de flesta sätt sämre alternativ än en sammanhållen Alliansregering. Det bästa vore om Lööf och Björkund tog sitt förnuft till fånga, att deras partier också ingick i ministären. Men en något mindre borgerlig regering är åtminstone bättre än ingen alls och dessutom innebär de parlamentariska förutsättningarna att Centern och Liberalerna fortfarande kommer att kunna spela en viktig roll när till exempel statsbudgeten ska lotsas fram i riksdagen. Alliansen kan i den meningen bestå, åtminstone tills vidare. Och även om separationen i framtiden också leder till äktenskapets definitiva upplösning, kan det förhoppningsvis ske under lugna och ordnade former med vuxna i rummet.