Jonas Sjöstedt säger nej till Stefan Löfven – fast bara lite grand. Ungefär så kan man sammanfatta det senaste, ytterst krystade, beskedet i en nu fyra månader lång politisk röra.

Från att ha varit sidspelad ända sedan valnatten, spelar Sjöstedt plötsligen en nyckelroll. Men en av honom själv uppenbarligen mycket oönskad sådan. Vänsterledaren vill inte rösta nej till Löfven, eftersom det antingen kommer att leda till att Ulf Kristersson blir statsminister eller att talmannen tvingas utlysa extra val. Sjöstedt kommer att få skulden för utvecklingen i vilket fall som helst. Om han å andra sidan motståndslöst släpper fram Löfven, riskerar han svår kritik på hemmaplan.

Många har länge påpekat att vänsterledaren måste acceptera utgången, eftersom alla andra realistiska alternativ är sämre (även om ett extra val teoretiskt sett skulle kunna gynna Vänsterpartiet). Fast det finns ju en gräns för självspäkningen. Sjöstedt skulle, om än motvilligt, förmodligen kunna acceptera en socialdemokratisk regering som låtsas bedriva nyliberal politik på order av Centerpartiet och Liberalerna. Helt enkelt eftersom det i stor utsträckning lär vara på låtsas. I vissa fall kommer Löfven att backa, i andra begrava överenskommelser i evighetslånga utredningar och i ytterligare några fall kunna skylla på ändrade omständigheter. Däremot kan Sjöstedt (och det måste man erkänna, är helt rimligt) inte tolerera rena förämpningar.

I en särskild skrivning heter det att Vänsterpartiet ska hållas utanför allt politiskt inflytande under mandatperioden. Bakom detta diplomatiska "mästerverk" går det att ana Annie Lööfs politiska snille, det är typiskt denna nej-drottning att ställa orimliga och framför allt onödiga krav. Men Lööf har ju, på tveksam politisk grund, jämställt Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna. Om det senare, enligt Lööfs logik, ska isoleras måste detsamma gälla det tidigare.

Nu riskerar hon (och Jan Björklund) att få äta upp sina krav, för Löfven förefaller mer än villig att gå Sjöstedt till mötes. Han är beredd att sluta ytterligare en överenskommelse, låt vara sannolikt mer informell, med Sjöstedt – men utanför den ordinarie överenskommelsen med Centern, Liberalerna och Miljöpartiet. Fast i så fall bryter han ju mot just denna senare överenskommelse, som alltså stadgar att Vänsterpartiet inte ska få något politiskt inflytande...

Och så är bollen tillbaka hos Lööf, som under gårdagen med en närmast trumpistisk tolkning inte kunde förstå att Sjöstedt kände sig provocerad. Ska hon än en gång säga nej till Löfven och därefter antingen rösta ja till Kristersson eller tvingas acceptera extra val? Eller ska hon låtsas som det regnar trots att den nyss slutna överenskommelsen med Socialdemokraterna uppenbarligen inte är heligare än att Löfven uppenbarligen kan bryta mot densamma till och med innan han formellt återvalts som statsminister?

Det gäller att hänga med i den politiska dokusåpan – i synnerhet som fler avsnitt lär följa!