Allemansrätten är fantastisk. Den gör att alla kan komma ut i naturen. Man får till och med plocka bär och svamp trots att man inte äger marken. I många andra länder behöver man köpa en gård för många miljoner för att kunna göra det.
Samtidigt följer skyldigheter med allemansrätten. Den som ger sig ut i naturen får inte slänga skräp, hugga ned träd eller på andra sätt göra åverkan. En del av skyldigheterna kan beskrivas som ren hyfs, en annan del är att den som med stöd av allemansrätten rör sig i naturen inte äger den. Det gör någon annan, som sköter skogarna och är avhängig av marken för sin försörjning. Det här ställer krav – den som rör sig i naturen är en gäst på någon annans mark.
Tyvärr verkar dock gästfriheten allt oftare missbrukas. Respekten för äganderätten har minskat i samhället. Ibland verkar gästerna inte alls bry sig om sina värdar, markägarna. Allmänheten har börjar agera som de ägde stället.
Redan för några år sedan meddelade det statliga skogsbolaget Sveaskog att det börjar sälja skog nära tätorter på grund av hur delar av allmänheten uppträdde. Bolagets dåvarande chefsjurist Viveka Beckeman sade i tidningen ATL (13/9 2017): ”Det kan vara svårt att bruka skogar som ligger tätortsnära på grund av lokal opinion som vill ha den som strövskog.” Plötsligt är det som att svampplockning eller hundpromenader i någon annans skog ger en typ av besittningsrätt. En rätt att lägga sig i skogsbruket som verkar under lagarna.
Tyvärr har också den här allt mindre respektfulla inställningen till vad som är ditt och mitt spritt sig till domstolarna. Nyligen har det fallit domar som ger allmänheten ökade möjligheter att överklaga skogsavverkningar – något som bara borde vara en angelägenhet för markägaren och staten.
En dom i Mark- och miljödomstolen i Östersund för några veckor sedan gjorde tolkningen att allmänheten ska ha rätt att överklaga avverkningar, enligt FN:s Århuskonvention. En utveckling som inte förväntades när Sverige anslöt sig till konventionen. Rättsutvecklingen som ger ökad makt till miljöorganisationer, som enligt konventionen är allmänhetens språkrör, har drivits på målmedvetet av just miljöorganisationer. Kraven på grupperna som får överklaga avverkningar har också blivit allt lägre.
Utvecklingen är oroande. Allas ansvar är som bekants ingens ansvar. Och äganderätten är den rättighet som gör att människor vågar satsa långsiktigt. Utan en stark äganderätt vem skulle då lägga ner enorm tid, kraft och hjärta i att vårda en skog som har växt sig stor först om en generation eller två.
Utan äganderätten skulle vi inte ha dagens välvårdade skogar som allemansrätten låter oss alla besöka som markägarnas gäster.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – Lantbrukets affärstidning.