Det var en på många sätt mycket ensam ung man som för ett knappt halvsekel sedan besteg den svenska tronen. Carl XVI Gustaf hade ännu inga egna barn och i tronföljdsordningen återfanns bara den åldrande – och likaledes barnlöse – prins Bertil. Även om det sannolikt bara var de mest hänsynslösa republikaner som av den anledningen önskade livet ur den unge kungen, talade situationen knappast till monarkins fromma.

Istället vände det. Kungen har populariserat kungahuset och började med att skaffa sig en omtyckt hustru. Barnen som följde gjorde sitt till. Plötsligen var republikfrågan stendöd, även om 68-vänstern länge försökte låtsas om någonting annat.

Dagens problem är ett annat: kungahuset riskerar att bli för stort!

 

Redan i dag omfattar den kungliga storfamiljen ett 20-tal personer, varav hälften dessutom ingår i tronföljdsordningen. Eftersom det i stor utsträckning handlar om barn är situationen, än så länge, mest gullig. Men tiden går och barn blir vuxna, gifter sig och får egna barn. Inom ett par generationer riskerar kungafamiljen att växa till hundratals personer.

Därmed blir det inte bara besvärligt att få plats med alla på familjefoton! Framför allt skulle vi riskera en situation där sysslingar och bryllingar skulle kunna påräkna inte bara kungliga titlar, utan också apanage och offentliga uppdrag. En sorts kunglig devalvering som samtidigt skulle framtvinga en kraftig finansiell förstärkning av hov- och slottsstaterna.

Inga mer än på sin höjd anställda inom skvallerpressen skulle välkomna en sådan utveckling. Tvärtom skulle densamma effektivt underminera monarkins folkliga legitimitet – även om det är långt dit.

 

Det är förstås skälet till kungens beslut att genomföra vad som något eufemistiskt kallas en förändring. Beslutet innebär att prins Carl Philips och prinsessan Madeleines barn (och dess eventuella efterkommande) inte längre kommer att räknas in i kungahuset. De kommer inte att kunna påräkna något apanage, ej heller några offentliga uppdrag.

Långt ifrån något enkelt beslut, därtill faktiskt retroaktivt. Dessutom kan man fråga sig hur lämpligt det är att hertigar och hertiginnor sina titlar till trots står utanför de offentliga rättigheter och krav som medföljer formella medlemskap i kungahuset. Givet den växande kungafamiljen är det ändå en rimlig ordning. Carl XVI Gustafs ordspråk äger fortfarande sin riktighet.