Det har funnits många hånfulla beskrivningar av bristande försvarsförmåga. "Enveckasförsvaret" kallades det svenska försvaret år 2013. Anledningen var att dåvarande överbefälhavare Sverker Göranson meddelat att Sverige skulle klara av att försvara ett begränsat mål i ungefär en vecka. I liknande ordalag – fast räknat i minuter – beskrevs försvarsförmågan vid andra världskrigets utbrott. Då var bakgrunden att Generalstaben konstaterat att ammunitionen som fanns räckte för knappt 15 minuters intensiv luftbeskjutning.

Dagens försvarsförmåga kan fortsatt kallas "enveckasförsvaret" – fast än mer rättvisande benämning är skafferiförsvaret, i alla fall för det civila försvaret. För i händelse av en kris som gör att Sveriges import tillfälligt eller varaktigt stoppas är maten slut för civilbefolkningen i samma stund som det egna förrådet där hemma gapar tomt. Hur lång tid Försvarsmakten kan hålla ut spelar då inte lika stor roll. Dessutom behöver även soldater mat.

Att hantera situationen genom att där och då bunkrar upp med konserver från den lokala livsmedelsbutiken är bara att glömma. Livsmedelsföretagens perfekt anpassade logistikkedjor gör att det inte finns mycket mer mat än den som syns på hyllorna och den kan ta slut snabbt. Förenklat är maten slut i landet i samma stund som den sista lastbilen lämnar ICA:s centrallager.

Att överleva på mat köpt av den lokala lantbrukaren är inte heller en hållbar strategi för det stora flertalet. Den svenska livsmedelsproduktionen är direkt beroende av insatsvaror som importeras. Trots att endast runt hälften av maten vi äter är importerad skulle stängda gränser leda till att stora delar av livsmedelsutbudet försvinner.

Om denna uppgift är upprörande finns det tyvärr ingen myndighet att vända sig till – en i det överbyråkratiserade Sverige smått chockerade uppgift. Det finns i dag ingen myndighet som har ett helhetsansvar för livsmedelsförsörjningen, upplyser Livsmedelsverket på hemsidan.

Livsmedelsverket har dock ansvar "för nationell samordning av beredskapsplanering för livsmedelsförsörjning i ledet efter primärproduktionen, i kortvariga kriser". Upplysningen kanske låter betryggande – det är den inte. Dels gäller det enbart "kortvariga kriser". Dels enbart "ledet efter primärproduktionen". Det betyder att det inte finns någon statlig aktör med ansvar att säkra mat ifrån det första ledet i livsmedelskedjan, det vill säga från producenterna av mat.

Men innan vi går för djupt i problemet bör förutsättningarna klargöras. Allt kokar ner till främst en fråga: Hur sannolikt är det att importen helt bryts? Något som kan ske av politiska orsaker eller vid en naturkatastrof. Huvudfrågan går i sin tur att bryta ner. Hur sannolikt är det att importen av livsmedel stoppas? Något som kan ske vid epidemier eller epizootier. Hur sannolikt är det att importen av andra varor begränsas? Hur länge kan ett stopp vara? Eller hur sannolikt är ett annat scenario där naturkatastrofer eller IT-attacker mot elförsörjning slår hårt mot livsmedeldistributionen.

Om bedömningen är att det inte finns någon fara alls för att importen begränsas är livsmedelsförsörjningen inget att oroa sig över. Men om det inte är något att tänka på alls varför satsas det då pengar på att stärka livsmedelssäkerheten?

Veckans försvarsuppgörelse mellan Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet och Miljöpartiet innebär 1,3 miljarder kronor ytterligare till det civila försvaret. Pengar som i sin tur ska delas mellan en rad myndigheter. Bland mycket annat ska resurserna användas för planering för civilt försvar inom livsmedelsförsörjning.

Om livsmedelsförsörjningen är något att oroa sig över är det ingen glad nyhet. Om det extrema skulle inträffa – att importen till Sverige helt avstannar under en längre tid – är självförsörjningsgraden av livsmedel närmast noll. Orsaken stavas diesel. En rapport från Institutet för jordbruks- och miljöteknik konstaterade redan år 2013 att en halvering av tillgången på diesel gör att det blir svält i Sverige. Forskaren Camilla Eriksson, vid Sveriges lantbruksuniversitet, förklarade i Officerstidningen (nr 4 2016) varför: "De flesta spannmålsbönder svarar att det är omöjligt att producera något överhuvudtaget om de inte får tag på diesel." Spannmålsbrist slår i sin tur mot alla andra produktionsformer som är beroende av foder till djur.

Dieselbrist drabbar egentligen alla delar av livsmedelsproduktionen. Utan diesel stannar traktorer och alla de transportbilar som det moderna lantbruket är beroende av. Teknikintensifiering, storleksrationalisering och centralisering har förändrat branschen. Hela kedjan bygger på möjligheten till långväga transporter av foder, djur och gödsel.

Finns det då inte någon statlig planering för att klara större störningar i produktionsledet? Nej.

Under mitten av 1990-talet upphörde helt den statliga planeringen för att trygga livsmedelsförsörjningen i händelse av kris. I början av 2000-talet försvann det sista statliga livsmedelslagret.

Orsakerna till utvecklingen var flera. Viktigast var EU-inträdet. När Sverige gick med i unionen ersattes den nationella jordbrukspolitiken av EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Därmed förlorade riksdagen kontrollen över verktygen som tidigare säkrade livsmedelsförsörjningen.

Samtidigt ska inte situationen skyllas enbart på EU. Samma säkerhetspolitiska bedömning som låg bakom nedmonteringen av Försvarsmakten styrde utvecklingen. Det beräknades inte finnas något nämnvärt hot mot Sverige. Och när det inte existerade någon hotbild försvann även argumenten för att behålla beredskapslagringen, som fanns kvar efter den livsmedelspolitiska reformen år 1990 då jordbruket avreglerades.

En myndighet som ändå, enligt egen utsago, har tagit egna initiativ kring självförsörjningsfrågor sedan beredskapsförordningen upphörde är Livsmedelsverket. Myndigheten har samlat in information för att belysa olika områden som rör livsmedelsförsörjning. Förklaringen till agerandet kanske fås i inledningen av rapporten "Livsmedelsförsörjning i ett krisperspektiv" (2011) från verket. Där står det: "Tillgång till livsmedel är ett av människans basala behov och utgör en bas för samhällets fortbestånd och utveckling. Historiskt har en säker livsmedelsförsörjning setts som en viktig statlig angelägenhet."

Historiskt är också vad säker livsmedelsförsörjning har blivit. Det betyder att om vi vill ha en visshet om att landet klarar livsmedelsförsörjningen i händelse av kris krävs en stor insats, långt ifrån den som var en del av veckans försvarsuppgörelse.

I sammanhanget menar forskaren Camilla Eriksson att: "Den mest avgörande punkten är trots alla sårbarheter inom produktionen frågan om lantbrukare kan organiseras, och om de är villiga att frivilligt ställa upp och producera för folkförsörjningen i krigstid. Till skillnad från under andra världskriget och under kalla kriget finns idag ingen organisation för detta. Då fanns jordbrukets blockorganisation, som syftade till att effektivt leda den krigstida produktionen. Idag är lantbrukare enbart privata företagare, som formellt inte har ansvar att producera något alls i krigstid."

Läget gör att det vid i en krissituation kan vara svårare för staten att få fram mat på borden än soldater med vapen. De gamla styrmedlen är kontrollerade av Bryssel eller avvecklade. Ingen myndighet har ett övergripande ansvar. Organisation saknas.

När verktygslådan är lika tom som de icke-existerande livsmedelslagren återstår en åtgärd – fyll skafferiet. Det är dags att Sverige får ett skafferiförsvar värt namnet. Det arbetet börjar i ditt kök.