Ledare Det sägs att all Europapolitik i någon grad handlar om andra världskriget. Därför är det inte så konstigt att Liberalernas partiledare Jan Björklund börjar där, när han under fredagen talar för förstagångsväljare på De Geergymnasiet i Norrköping.

Från den stora scenen i aulan på det gamla läroverket berättar Björklund om en höstnatt år 1944. Då flydde hans mamma på skidor från det ockuperade Norge till Sverige. Bakom sig lämnade familjen tyska soldater, med uppdraget att döda.

Jan Björklund gör sedan ett tidshopp, till den svenska folkomröstningen om EU. Hans mamma berättar då för honom att hennes väninnor ska rösta emot svenskt inträde i EU-samarbetet. Men mamman tänker rösta för. Hon har varit med när Europa inte samarbetar, konstaterar Björklund dräpande.

I Norrköping får Jan Björklund lägga ut texten om varför förstagångsväljarna först och främst ska rösta, och varför de i så fall ska rösta på Liberalerna. Han gör det balanserat, kampanjandet för det egna partiet verkar underordnat den pedagogiska beskrivningen av EU.

Som magister är Björklund riktigt bra. Han sätter scenen rätt – det var de blodiga krigen på kontinenten som fick Europas befolkning att kräva ett slut på återkommande stridigheter. Ur desperationen och ruinerna växte EU upp. Det som i dag ofta framställs som en toppstyrd byråkratisk kolloss är ett oändligt framgångsrikt fredsprojekt. Nu är det varor som korsar nationsgränserna i Europa, inte soldaters välputsade stövlar.

Björklunds framgångar som EU-pedagog verkar dock ske på bekostnad av den politiska stringensen. Han beskriver det stundande valet som en ödesstund. Björklund tecknar bilden av hur destruktiva krafter sveper över den kontinent som de vill splittra. Men beskrivningen skaver, i alla fall i Sverige. Inget av de större partierna driver i valet frågan om ett svenskt utträde. Björklund attackerar en halmdocka.

Det är uppenbart att Liberalerna har svårt att anpassa sig till ett Europaval som inte längre är en pånyttfödd folkomröstning om EU. Visst har Björklund visioner om ett större EU, med mer samarbete. Argumenten är stundvis goda. Men den glöd som märks när Jan Björklund attackerar de EU-fientliga krafterna saknas kring sakpolitiken.

Efter det här valet kanske partierna kommer att behöva ompröva hur de talar om Europapolitiken. Den övergripande konfliktlinjen kan inte längre vara för eller emot EU-samarbetet. Sakpolitiken behöver ta mer plats.

Kort efter att Jan Björklund har avslutat sitt tal på De Geergymnasiet invigs på skolan en utställning om mänskliga rättigheter, som några klasser har arbetat med. Ett projekt som har gjorts i samarbete med Raoul Wallenberg Academy, vars representant berättar att bakgrunden till arbetet är att minnas förintelsen. Att något liknande aldrig ska hända igen. Med ens i är vi tillbaka till andra världskriget – och det är uppenbart att skolor och andra organisationer klarar att utbilda om det. EU-valet kan med fördel handla om sakpolitik.