Ledare Sverige får inte ta emot de olympiska vinterspelen år 2026. Detta trots att Stockholms finansborgarråd Anna König Jerlmyr (M) sjöng ABBA:s "Dancing Queen" inför Internationella olympiska kommitténs, IOK:s, stora jury innan omröstningen.

Efter beskedet kommer säkerligen syndabockar att börja jagas för att det inte gick bättre för de svenska planerna. Men från politiskt håll har engagemanget i stort legat på en hyfsad nivå. Det samstämmiga "nja" som har hörts från ansvariga politiker inför evenemanget återspeglar de ekonomiska risker som är förenliga med arrangemanget för skattebetalarna. Snarare kanske en del politiker borde ha hållit huvudet än mer kallt mot slutet än vad de gjorde.

Exempelvis kom statsminister Stefan Löfven (S) med en del uttalande som lät som att staten var beredd att täcka upp vid en finansiell kris. Det är som bekant lätt att spendera andras pengar. I realiteten hade det räckt med de statliga säkerhetsgarantierna, som redan var utfästa.

Hade då något kunnat göras annorlunda i kampen om att få vinter-OS? Det som främst återstod hade varit att lova massa skattepengar, detta i ett läge när det på nära nog alla politiska nivåer kraxas om skattehöjningar. Det hade inte varit ansvarsfullt. Särskilt inte givet att kostnaderna för OS-arrangemang kan dra iväg.

Vinterspelen i ryska Sotji år 2014 gick loss på mer än fem gånger så mycket som det var sagt, notan landade på ofattbara 320 kronor miljarder. I Sydkoreanska Pyeongchang ska kostnaden ha blivit runt 100 miljarder svenska kronor.

Det fanns inte heller ett helhjärtat folkligt stöd i Sverige för ett vinter-OS. Opinionsundersökningarna gav ett splittrat intryck.

Att Sverige inte får OS är kanske en dubbel vinst, både för Italien som får arrangera det och för Sverige som inte behöver.