Häromveckan kom Novus undersökning om förtroendet för det politiska ledarskapet. I den är det fler som är otrygga än trygga med ledarskapet. Fyra procent är mycket trygga, medan 28 procent är mycket otrygga. De som tror att barnen kommer att växa upp till ett sämre samhälle är dubbelt så många som de som tror att det kommer bli bättre. 

Torbjörn Sjöström, vd på Novus, ser en trend i hur politiken håller på att göra sig irrelevant inför samhällsutmaningar och är orolig för den demokratiska utvecklingen. 

En annan som är orolig är Bengt Ericsson, i boken Den härskande klassen, som kom 2015.Det är en sammanställning av det politiska systemets brister, vilka ger fullt rationella skäl till att ha ett lågt förtroendet för politiken. 

Ericsson redovisar hur politikerna har distanserats från väljarna. Antalet politiskt aktiva har minskat kraftigt. Politiken har professionaliserats. Urvalet till poster och listor sker i en liten partipolitisk gemenskap, inklusive utnämningar till högre ”opolitiska” tjänster. Egenintresset styr när ersättningsnivåerna blir alltför generösa. Gränserna mellan det privata och offentliga blir lidande när lukrativa reträttposter kan erhållas utan några karensregler.  

 

Det offentliga partistödet på cirka fem miljarder per mandatperiod har gjort att partierna lämnat civilsamhället och närmast förstatligats. Partierna är idag så starka att riksdagsledamöterna blivit en röstflock. Lobbyindustri och partibidrag kan även fortsättningsvis verka i skymundan. 

Partierna har gått från att vara idédrivna till att vara uttolkare av opinionen. I kombination med partiernas nolltolerans för interna avvikare leder det till svartvita positioner som emellanåt byts ut till de motsatta. 

Vidare har nyhetsmedia och politik i symbios snuttifierat det politiska samtalet. Till normalbilden hör nu grova överdrifter, lögner och en retorik som nedvärderar väljarnas intellekt. Dessutom har rikspolitikerna inte makt över hälften av frågorna de debatterar. 

 

Till Ericssons uppräkning kan tilläggas att de väljare som rör sig mot ett etablissemangskritiskt förhållningssätt får bekräftelse på att etablissemanget är maktfullkomligt utan kontakt med folket, genom decemberöverenskommelsen och januariöverenskommelsen. 

Torbjörn Sjöström är tydlig med att det är politikerna själva som måste ta tag i det här, om förtroendet ska öka. Något sådan tendens är svår att finna. Och orsakerna till det sitter sannolikt i de partistrukturer som Ericsson beskriver.