På gott och ont är Sverige konsensustänkandets förlovade hemland. Visst finns det ett egenvärde i breda politiska samarbeten och kanske är detta typiskt svenskt, men tyvärr kan det också gälla myntets baksida – konflikträdsla. Och vad är vitsen med att komma överens om så lite att det ändå inte räcker?

Just så uppfattade Moderaterna, med stöd av Kristdemokraterna och Liberalerna, situationen i samtalen om gängbrottslighet. Moderaterna ställde upp på allt vad Socialdemokraterna ville. Socialdemokraterna däremot var långt mindre intresserade av att stödja Moderaternas idéer. Annat skulle begravas i utredningar.

Egentligen är nog samsynen mellan Moderaterna och åtminstone delar av det socialdemokratiska partiet större än man kan tro, men Socialdemokraterna är splittrade och hade dessutom tidigt gjort samtalen till en arena för partitaktik genom att inte bjuda in Sverigedemokraterna. Framför allt tvingades SAP ta hänsyn till den mindre regeringspartnern – Miljöpartiet. Och De gröna var inte alls intresserade av så hårda tag som möjligt, snarare tvärtom. MP bromsade och påvisade därmed att ett småparti under vissa omständigheter kan ta ett helt parlament som gisslan.

 

Därför hoppade alla borgerliga partier av – alla utom Centerpartiet vars borgerliga hemvist blir alltmer tveksam. Snarare framstår Centern som ett socialdemokratiskt stödparti, kanske med ambitionen att ta plats i regeringen så småningom.

Visst är det tråkigt att det relativa samförståndet sprack till sist, men bara tråkigt. Inte katastrofalt.

Vad som hade varit katastrofalt hade däremot varit ett brottspolitiskt paket där Miljöpartiet hållit i taktpinnen, likaså ett samarbete där ministären Löfven kunnat utnyttja situationen för sprida ut ansvaret för den egna misslyckade kriminalpolitiken.

 

Nu finns istället förutsättningarna att åstadkomma mycket mer! Först och främst kommer de borgerliga partierna att stödja det paket som Socialdemokraterna presenterar i vilket fall som helst. Men därutöver kommer M, KD och L att presentera egna förslag som, med SD:s förmodade stöd, kommer att ha en riksdagsmajoritet bakom sig. Det blir i så fall en pinsam påminnelse om hur svag regeringen faktiskt är, men innebär samtidigt att man kan frikoppla den gröna bromsklotsen. Det vinner alla andra på.