Ledare Någon som minns Svenskarnas parti? Det framställdes nära nog som det största hotet mot svensk demokrati i mannaminne, men på valdagen 2014 blev utdelningen mager – 4189 röster eller 0,07 procent. Förmodligen kunde partiet tacka medierna för att det ens blev så många.

Det stora hotet i valrörelsen 2018 har istället varit det om möjligt än obehagligare Nordiska motståndsrörelsen (NMR). Hur skulle det gå?

Valmyndigheten har ännu inte särredovisat siffrorna för de minsta partierna, men trängseln inom gruppen ”Övriga” är stor. 1,4 procent röstade på något av småpartierna och av dessa utgör Feministiskt initiativ (FI) en jätte bland dvärgar – 0,4 procentenheter. NMR får nog vara nöjt om de i likhet med Svenskarnas parti lyckas erövra några tusen röster. NMR har inte heller lyckats erövra något mandat i sitt starkaste fäste Ludvika.

Inget av detta gör NMR på något sätt mer sympatiskt, men snarare än ett hot mot demokratin bör rörelsen – precis som Svenskarnas parti – ses som en sanitär olägenhet på gator och torg. En sorts småskalig terrorism, vilket är nog så allvarligt.

Men situationen kan faktiskt inte, som ibland görs, jämföras med exempelvis Tyskland i skarven mellan 20- och 30-tal. Den tyska nationalsocialismen gjorde nämligen inte bara lysande valresultat, utan kunde också genom SA prestera ett våldskapital NMR bara kan drömma om (och de gör de nog). Dessutom hade tyskt 20-tal i stor utsträckning präglats av politiskt våld till både höger och vänster.

Det i jämförelse med NMR måttfulla, men i jämförelse med riksdagspartierna (också Sverigedemokraterna) extrema, Alternativ för Sverige (AFS) har väckt stor uppmärksamhet och tycks sin litenhet till trots vara stadd vid hyggligt god kassa. För också AFS tillhör promillepartierna och var inte i närheten av något riksdagsmandat.

Men AFS är stora – i sociala medier. Detsamma gäller det ”högerradikala” Medborgerlig samling, som inte heller gjort någon större succé (men åtminstone får representation i Laholm). Det kan också vara en lärdom. Många har talat sig hesa för behovet att synas i just sociala medier, men mellan virtuella och verkliga valframgångar kan steget vara långt. Och handen på hjärtat – hur många röstar på ett parti bara för att det stöds av Alexander Bard?

Hipsterfaktorn har inte varit mindre i FI:s fall och sällan har medierna misstagit sig så misstänkt grovt som när det gäller folkligt intresse för vänstervriden radikalfeminism. Men det blev bara 0,7 procent i debutvalet 2006 och än mindre 2010. Även om det på en relativ skala gick alldeles fantastiskt för fyra år sedan (3,1 procent), framstår en riksdagsplats numera lika sannolikt som att Gudrun Schyman skulle göra comeback som vänsterpartiledare.

Vem har sagt att demokratin inte kan vara brutal?