Krönika ”Storstrejk inträder genast – dess verkningar under rådande förhållanden omöjliga att öfverblicka. Sannolikt: kraftig reaktion från de borgerliga elementen ute i landet, men då antagl. inbördeskrig!”

Orden är hämtade från en anteckning gjord av Carl Swartz hösten 1918, när han som huvudförhandlare för högern i riksdagen kört fast. Det man förhandlade om var allmänna och lika rösträttens införande, och den punkt man inte kunde komma överens om var om människor med skatteskulder skulle ha indragen rösträtt eller inte.

I år är det 100 år sedan demokratin bröt igenom i Sverige och det skedde just i november. När första världskriget tog slut följde revolution i Tyskland och många var oroliga för att samma sak skulle hända i Sverige. Nyligen hade det varit inbördeskrig i Finland och i Ryssland pågick sedan ett år tillbaks också ett inbördeskrig.

I Sverige hade åren före första världskriget präglats av en kamp om rösträtten. En första reform genomfördes 1907–1909 då allmän rösträtt för män infördes till andra kammaren. Sverige hade som bekant ett tvåkammarsystem på den tiden. Men den kommunala och landstingskommunala rösträtten var fortfarande graderad efter inkomst. Riksdagens första kammare valdes av landstingen, vilket gjorde att högern hade en kompakt majoritet i kammaren och kunde blockera all ny lagstiftning.

Men 1918 hade Sverige en regering bestående av liberaler och socialdemokrater som drev på för en full demokratisering av statsskicket. När det blev revolution i Tyskland fruktade många, inklusive vänsterregeringen, att våldsamheter skulle utbryta också i Sverige. Därför lade regeringen ett förslag om fullt utsträckt rösträtt.

Högern var rädd också den för oroligheter, och hade först överrumplats av vänsterregeringen, men när man väl satt ned och förhandlade bjöd man ändå motstånd. Frågan om ”utskyldsstrecket” blev principfrågan som inte fick överges.

Det var när förhandlingarna gick i lås som Swartz nedtecknade vad som eventuellt skulle komma att ske om högern vägrade vika ned sig. Storstrejk, motreaktion och kanske krig.

Swartz hade vid det laget redan bestämt sig för att han ville ha en fullständig demokratisering och det var snarare sina egna partikamrater han behövde få med sig, och inte Socialdemokraterna.

Carl Swartz föddes 1858 i Norrköping där familjen Swartz var en av stadens ledande industriägare. Swartz gjorde en politisk karriär som riksdagsledamot för högern och var under en kort tid statsminister. Men sin största livsgärning gjorde han under hösten 1918. Han var kompromissernas man, och mer än en gång var det han som gjorde upp med Socialdemokraternas Hjalmar Branting för att skapa lugn i landet. Den svenska demokratins födelse är ett drama i sig med krig utomlands och väldiga demonstrationer hemmavid.

Swartz anteckningar om det politiska läget när förhandlingarna gick i lås finns att läsa i Norrköpings stadsarkiv.