Ledarkrönika Han hette Henry Gunther och var född i USA, men både hans far- och morföräldrar hade varit tyska invandrare. Ödet ville att han skulle falla för en kula i Den gamla världen, den som förfäderna lämnat. Han var (sannolikt) den siste som dödades i första världskriget. Gunther föll 11 november 1918, en minut i elva på förmiddagen. En minut innan vapenstilleståndet trädde i kraft.

Det är förstås svårt att se hans död annat än som, på alla sätt och vis, onödig. Fast den symboliserar samtidigt på ett utmärkt sätt både krigets meningslösa grymhet och den ledande militära inkompetensen. Denna sista morgon och förmiddag dog och skadades 11 000 man på de krigförande sidorna. Den sista dagen var i själva verket ovanligt våldsam, till och med mätt med världskrigets mått.

I praktiken hade Frankrike, Storbritannien och USA redan vunnit. 29 september hade deras trupper brutit igenom den ”ointagliga” Hindenburglinjen på västfronten. Därefter befann sig resterna av den tyska armén i mer eller mindre oordnad reträtt. Många deserterade och befäl löpte risk att bli skjutas av sina egna män. De västallierade hade inte behövt forcera någon framryckning. Allt var redan över.

Den tilltagande anarkin fick snabbt politiska återverkningar. Generalstabschefen Paul von Hindenburg och hans generalkvartermästare Erich Ludendorff rekommenderade kejsar Vilhelm en kapitulation på nästan vilka villkor som helst och de skulle strax själva lämna sina poster (så att de slapp ta ansvar för undertecknandet av någon kapitulation). Vilhelm II utsåg en ny och mer liberal regering, men händelserna följde sin egen dynamik. Vid flottbasen i Kiel gör matroserna uppror i slutet på oktober – början på den tyska revolutionen. Några dagar senare inser kejsaren det ofrånkomliga och flyr landet.

Det är en stukad stat men också en ung och oerfaren republik som möter sina amerikanska, brittiska och franska motståndare i en järnvägsvagn i den nordfranska Compiègneskogen. Den tyska delegationen består (efter krav från USA:s president Woodrow Wilson) enbart av civila och leds av centerpolitikern Matthias Erzberger, som länge krävt fredsförhandlingar. Men han och de andra tyskarna chockas inte bara av de västallierade kraven, utan också av att de ställs inför ultimatum. Några egentliga förhandlingar är det inte fråga om utan i praktiken en kapitulation, förklätt till vapenstillestånd.

Tyskarna skriver under tio minuter över fem på morgonen 11 november, väl medvetna att de inte har stort val. Nu slipper tyskarna strider i sitt eget land, dock svårt plågat av livsmedelsbrist i den västallierade blockadens spår. Soldaterna får marschera hem och på det hela taget är reträtten ändå rätt välordnad och soldaterna får i många fall behålla sina gevär. Ett förfärligt misstag skulle det visa sig. För vad ska civila tro när de egna soldaterna dyker upp, till synes obesegrade? Hur kan det komma sig att Tyskland kapitulerar utan att det står några främmande trupper på tysk jord? Faktorerna bidrog till den så kallade dolkstötslegenden, enligt vilken Tyskland aldrig föll på slagfältet – utan på grund av en dolkstöt i ryggen, utdelad av liberaler och socialister. Samt inte minst judarna.

Men den omedelbara känslan för alla vid fronten 11 november var – tystnad. Plötsligen upphörde all skottlossning. Ibland hälsade soldater från de olika sidorna på varandra, men de flesta ville bara åka hem så snabbt som möjligt. Men de som i månader och år drömt om detta hem fann att inte bara fronten skjutits sönder till lervälling. Världen hösten 1918 var fundamentalt annorlunda än världen sommaren 1914.

Över hela världen (ja, hela världen) hade 65 miljoner soldater mobiliserats. Av dessa fick runt 8,5 miljoner aldrig komma hem igen. De dog, liksom uppemot 7 miljoner civila. Till detta ska läggas alla skadade, många invalidiserade eller djupt traumatiserade. Ett helt nytt medicinskt begrepp hade uppstått: granatchock. Världen hade faktiskt aldrig upplevt något liknande.

För segrarmakterna var triumfen dyrköpt mer än bara mänskligt. Både Frankrike och Storbritannien var nära statsbankrutt och svårt skuldsatta. Deras imperier var någorlunda oskadda, men på andra sidan Atlanten lyste gryningsljuset redan över 1900-talets politiska och ekonomiska, militära och kulturella gigant: Amerikas förenta stater. La belle epoque var redan ett minne blott, London och Paris representerade den gamla världen som misslyckats så kapitalt. New Yorks skyskrapor representerade framtiden, liksom (på andra sidan kontinenten) Hollywood.

Men om segern långt ifrån bjöd på någon sötma i västra Europa, kan situationen i stora delar av Central- och Östeuropa bara beskrivas som katastrofal. Tre imperier: Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern hade kollapsat. I spåren såg mängder av nya nationer dagens ljus. Vissa beständiga som Finland och Polen, andra som Ukraina snart uppslukade av krigen i spåren på imperiernas upplösning. I öst innebär freden i väst allt annat än just fred. Tvärtom upphävdes Brest-Litovskfreden mellan Tyskland och Sovjetryssland som en del av vapenstilleståndet 11 november. I öst tystnade inte några kanoner.

För många drabbade familjer var freden blott allt för bitter för att kunna firas. Men alla kunde faktiskt andas ut, låt vara att suckarna ofta var ångestfyllda. För de flesta var kriget trots allt äntligen över och det var när kvällen kom det viktigaste.

I den nordtyska staden Pasewalk vårdades soldater som skadats av gaskrigföring. Som på så många andra platser i Tyskland togs nyheten om freden emot med blandade känslor. Sorg över nederlaget och framför allt alla offer som nu bara framstod som meningslösa. Men också lättnad och den självklara insikten att ingen skulle sändas tillbaka till fronten igen. Gråt av bitterhet och lättnad på en och samma gång – eller nära nog ingen reaktion alls. Alla var mentalt utmattade, samtidigt som utgången knappast överraskade särskilt många.

En korpral blev dock våldsamt upprörd. Han vägrade för egen del acceptera det tyska nederlaget. I sin sjuksäng förbannade Adolf Hitler freden.