Ledarkrönika I ett långt (och anmärkningsvärt devot) reportage intervjuade nyligen Dagens Nyheters Björn af Kleen USA:s tidigare utrikesminister Madeleine Albright, apropå hennes nya bok ”Fascism: A Warning”. Albright varnar för hur mellankrigstidens politiska extremism återuppstått, i bland annat Centraleuropa men också hennes eget hemland. Det handlar förstås i stor utsträckning om Donald Trump. Albright menar att presidenten utan att skämmas till exempel använder sig av ingen mindre än Benito Mussolinis retorik. Sålunda påstås Trumps slagord Drain the Swamp (dränera träsket, syftande på byråkratin) vara en direkt översättning från Mussolinis Drenare la palude.

Jag blev själv förvånad när jag läste af Kleens intervju och jag är inte den ende som undrat när il Duce eventuellt uttalade orden. I Förenta Staterna har Albrights påstående väckt viss uppmärksamhet och till sist faktagranskade sajten Punditfact vad hon skrivit. Slutsatsen är på sätt och vis förödande – för Albright. Tillfrågade historiker medger nämligen att Mussolini veterligen aldrig använt sig av frasen Drenare la palude. I den mån han över huvud taget sagt orden i offentliga sammanhang var det utan uppenbara politiska konnotationer och i så fall rimligtvis i samband med ett synnerligen bokstavligt dräneringsprojekt. Mussolini lät nämligen dika ut de pontinska träsken utanför Rom.

Projektet var faktiskt mycket framgångsrikt och fungerade sedermera därför som symbolisk modell, till exempel när Mussolini försökte ”dränera” den övertunga italienska byråkratin. Men då använde han sig av andra uttryck, framför allt bonifica – syftande på återbildande eller förnyelse.

Alla kan ju ta fel, men av flera skäl är Albrights misstag ovanligt allvarligt. Den som påstår att någon citerar en av 1900-talets största diktatorer – och dessutom antyder att denne någon kan vara inspirerad i sitt politiska värv av samme diktator – bör kanske korrekturläsa sitt alster lite noggrannare.

Det går förvisso att förstå lockelsen, liksom motviljan att kontrollera en så bra historia ytterligare en gång. Att anklaga Trump för smygfascistiska böjelser och toppa med direktöversatta citat, mycket bättre kan det ju inte bli! Dessutom, kan man misstänka, hade Mussolini kunnat säga det han alltså inte sade. Eller så sade han åtminstone något liknande. Enligt Albrights stab ska det felaktiga citatet inte tas som ett ”specifick uttalande” utan snarare som en sorts illustration.

Det hela låter nästan som något inte Albright, men väl Trump kunnat hitta på. Inte riktigt sant, men nästan liksom. Och med tillägget att folk förstår vad som menas.

Tyvärr finns det fler exempel, också på nära håll, när citat – medvetet eller omedvetet – missbrukas. Senast under veckans partiledardebatt påstod till exempel Gustav Fridolin att Sverigedemokraternas Mattias Karlsson, i sitt lika pompösa som famösa eftervalspekoral, hävdade att det bara återstod två alternativ: ”seger eller död”. Enligt Fridolin citerade Karlsson Mussolini. Och det stämmer! Fast riktigt så enkelt är det ändå inte.

Frasen har, med viss variation, en lång historia och lär ha använts första gången av den antike författaren Dares Phrygius. Mussolini talade framför allt om att segra eller dö vid två tillfällen – inför VM-turneringarna i fotboll 1934 och -38. Uppenbarligen fungerade den hotfulla retoriken för landet vann båda turneringarna.

Men fler har alltså uttalat sig på motsvarande sätt, till exempel Che Guevara som dessutom i sitt avskedsbrev till Fidel Castro klämmer i med ”Fram mot segern, ständigt: Fosterlandet eller Döden”!

Av allt detta kan vi lära oss att det börjar bli hög tid att återbegrava Mussolinis lik som ideologisk referens i den politiska debatten. Det börjar nämligen lukta.