Ledare Att utkräva ansvar är tydligen impopulärt för närvarande. I Norrköping beviljade en majoritet i kommunfullmäktige under måndagen ansvarsfrihet för styrelsen och den tidigare vd:n i Upplev Norrköping. Och i går beviljade en majoritet i riksdagen på sätt och vis ansvarsfrihet för socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S).

Misstroendevoteringen misslyckades, då Centern (och Vänsterpartiet) valde att lägga ned sina röster. Det är tyvärr inte förvånande.

Under hela sin tid som partiledare har Annie Lööf haft svårt att acceptera rollen som ett borgerligt parti vilket som helst. Följaktligen har Lööf hårdsatsat på att sätta sig sjäv i centrum, ända sedan det ärligt talat obegripliga samkvämet i Maramö för några år sedan. Fast till sist insåg Lööf att om hon skulle förbli rubriksättarnas favorit måste hon göra något mer drastiskt.

Hon skulle knäcka Alliansen.

Att hon tidigare varit den mest oförsonliga av Löfven-kritiker var naturligtvis ett problem, men med Sverigedemokraternas möjliga, potentiella och högst eventuella inflytande som ursäkt bytte hon block. Den välvillige men lite velige Jan Björklund vill också vara blockbrytare – för det var så politiken framställdes. Hastigt och lustigt togs ett program med 73 punkter av varierande kvalitet fram tillsammans med Socialdemokraterna samt Miljöpartiet och med Vänsterpartiets goda minne.

I detta program stod det emellertid ingenting om att väcka misstroendevotum mot enskilda ministrar eller inte. Detta har Liberalerna tagit fasta på. Partiets företrädare tycker på goda grunder att Strandhäll misskött sitt ämbete och därför bör få sparken. Liberalerna stödde, tillsammans med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, Moderaternas krav på misstroendeförklaring gentemot statsrådet.

Varför kunde inte Centerpartiet göra detsamma? För att detta skulle riskera att skada samarbetet med regeringen? Plausibelt, men förmodligen vägde en annan faktor ännu tyngre.

Om Lööf skulle ställa sig på de borgerliga partiernas sida skulle hon själv inte längre stå i centrum.

Dramaturgin är inte att ta miste på. Lööf drog på beskedet in i det sista och valde till sist att avstå – det vill säga lägga ned rösterna, vilket i praktiken var att ge Löfven och Strandhäll segern.

Men alla politiska beslut får konsekvenser. I Strandhäll-fallet innebär Centerns ställningstagande att maktmissbruk, som det socialförsäkringsministern gjort sig skyldig till, får passera tämligen smärtfritt.

Men dessutom innebär ställningstagandet att Centern gått från blockbrytare till blockbytare. Till skillnad från Liberalerna, vars samarbete vänsterut framstår som en (möjligen obetänksam) nödlösning, parkerar sig Centern nu långt in i det rödgröna p-huset. Isabella Lövin och Per Bolund får ursäkta – det är Annie Lööf som blivit Stefan Löfvens viktigaste vapendragare.