På många sätt representerar LO:s avgående ordförande Karl-Petter Thorwaldsson den närmast arketypiske fackpampen. Välmående i sin egen ideologiska övertygelse, uppfordrande och präktig, för att inte säga politiskt självgod. Kort sagt maktfullkomlig.
Ändå var det något av en historisk skandal när han som förste LO-ordförande någonsin framträdde inför ett större arrangemang anordnat av Vänsterpartiet i helgen – Vänsterdagarna i Göteborg. Ty genom historien har LO:s företrädare alltid hållit armlängds avstånd till det parti som länge kallade sig kommunistiskt. Den fackligt-politiska dominansen garanterades genom att Socialdemokraterna i praktiken fick monopol på stora delar av Fackföreningssverige. Samtidigt skapade samarbetet växlingsrika karriärmöjligheter under decennierna då rikspolitiken dominerades fullständigt av socialdemokratin.
LO lyckades. Trots betydande stöd bland arbetarbefolkningen i stora delar av Sverige, lyckades SKP/VPK/V aldrig få något inflytande av betydelse inom LO. Och i dag finns det inte heller något väljarstöd att tala om. LO-medlemmarna röstar inte på Vänsterpartiet i större utsträckning än resten av folket.
Så varför fjäskade Thorwaldsson för Jonas Sjöstedt?
I samband med sitt framträdande talade Thorwaldsson med sedvanlig svada om klasslojalitet, men givet nya demografiska förutsättningar låter det mest som frasradikala dumheter. Att vara arbetare i dag är inte riktigt detsamma som för hundra år sedan. Och i dag kommer det politiska hotet inte från Vänsterpartiet eller ens från Moderaterna – vilket ett tag framstod som en realitet.
Utan självklart från Sverigedemokraterna.
Enligt vallokalsundersökningen 2018 röstade för första gången en minoritet LO-anslutna på Socialdemokraterna. En fjärdedel röstade sverigedemokratiskt. Trenden håller i sig. Enligt en färsk opinionsundersökning är SD minst lika starkt som SAP bland LO-medlemmarna.
Thorwaldssons reaktion var den vanliga. Det behövs mer vänsterpolitik. Sverigedemokraterna är arbetarfientliga. Sverigedemokraterna representerar en elit. Säger pampen och passar på att varna för "fascismen".
Bortom flosklerna fortsätter Socialdemokraterna att tappa såväl väljare som sympatisörer bland LO-medlemmar och förr eller senare måste förstås fackföreningarna fråga sig om den traditionella fackligpolitiska samverkan inte måste omprövas. Som lök på laxen sprack dessutom sammanhållningen i LO-familjen lagom till avtalsrörelsen.
Det är alltså arvet Thorwaldsson lämnar efter sig.