Ledarkrönika Det sägs att de gudarna älskar mest rycks bort redan i blomman av sin ungdom. Jag tänker på det och bilden av Verner Jönsson – min morfars yngre bror. Hemma hos min mor finns ett stort foto i ram på honom. En förstoring som faktiskt gjordes i Norrköping, eftersom de tekniska möjligheterna saknades i södra Halland, där min mors familj bodde. Verner såg bra ut, lite som en samtida stumfilmsstjärna. Och Verner rycktes verkligen bort i blomman av sin ungdom. Blott en vecka efter sin tjugonde födelsedag och några få dagar efter att ha insjuknat avled han i spanska sjukan hösten 1918.

Verner var ett typiskt offer. Ung, frisk och stark. Han hade dessutom lyckan att vara född i ett land som stod utanför världskriget och i ett hem där det fanns resurser att ge honom den bästa sjukvård. Om bara denna vård hade varit att finna. Men i slutändan var allt läkarna kunde erbjuda ett glas konjak mot smärtorna.

Sitt namn till trots hade denna pandemi – släkt med fågelinfluensan – inte mycket att göra med Spanien, men medan sjukdomsutbrotten utsattes för sedvanlig censur i de krigförande länderna, kunde tidningar från det neutrala Spanien rapportera relativt fritt om utvecklingen både i det egna och andra länder och så blev det i grunden missvisande namnet etablerat.

I själva verket kan det första utbrottet sannolikt hänföras till Étaples i Frankrike, vid tiden ett härläger för västallierade soldater med ett stort fältsjukhus, i slutet på 1917. Denna första våg, som fick större spridning påföljande vår, var emellertid inte fundamentalt allvarligare än vilket kraftigt influensautbrott som helst.

Därefter muterade viruset – och den globala katastrofen var ett faktum.

Den andra vågen tycks ha brutit ut ungefär samtidigt i Frankrike och USA, men också Sierra Leone. Denna märkvärdighet kan tillskrivas hur rörlig mänskligheten hade blivit redan för hundra år sedan. Framför allt spelade trupptransporter från kolonierna och över Atlanten en stor roll – liksom över huvud taget faktorer specifikt kopplade till världskriget. Under vanliga, fredliga omständigheter stannar nämligen riktigt sjuka människor hemma, medan mer måttligt drabbade kanske fortsätter gå till arbetet. Därmed sprids mildare varianter av sjukdomar vidare på de allvarligare varianternas bekostnad. Men under kriget fördes de svårt sjuka till stora fältlasarett långt bakom fronten – därtill som i ovan nämnda Étaples ofta på platser där stora truppstyrkor samtidigt passerade. Smittspridningen blev därmed extrem, samtidigt som de med mildare symptom fick stanna kvar i skyttegravarna (och ofta dödades under striderna).

Den andra vågen av spanska sjukan hösten 1918 var mycket dödligare än den första och avvek också från gängse mönster under influensaepidemier. Varken småbarn eller gamla drabbades hårdast – utan unga vuxna. De som vanligtvis har störst chans att inte bara överleva utan också snabbt återhämta sig från sjukdomar, dog nu som flugor. Många var förstås unga män vid fronten och på sätt och vis återupplevde dessa ungdomar forna soldatgenerationers bittra erfarenheter av ”fältsjuka”. Likt fordom dog inte bara många på själva slagfältet, utan av sjukdomar i härlägren.

Men i själva verket drabbades också kvinnor lika hårt och särskilt utsatta var unga sjuksköterskor. En grupp mindre exponerad, men desto hårdare drabbad var dessutom gravida kvinnor.

Att barn inte drabbades lika hårt kan paradoxalt nog ha berott på att deras immunförsvar inte var färdigutvecklat som hos vuxna, men störst chans att överleva hade medelålders som exempelvis drabbats av ryska snuvan (sic!) i början på 1890-talet. Dessa hade därmed byggt upp en viss motståndskraft.

Modern forskning tyder på att, lågt räknat, mer än 50 miljoner människor dog till följd av spanska sjukan – som förmodligen var den värsta pandemin sedan digerdöden. Det gräts i både slott och koja. Till exempel dog kung Gustav V:s son prins Erik i september och vid tiden fanns det ingen direkt bot mot farsoten.

Som en jämförelse med förhållanden under vår tid har det sagts att spanska sjukan dödade lika många människor på 24 veckor som det dog i aids på 24 år.

Ändå reagerade många länder anmärkningsvärt trögt på hotet. Det berodde naturligtvis på den snabba smittspridningen i sig, men också på grund av världskriget. Nyheter censurerades hårt, vilket försvårade effektiv sjukdomsbekämpning. Och kriget i sig, som pågått i fyra år, hade hunnit skörda miljoner dödsoffer. De yngre männen befann sig redan vid fronten och på vilket sätt dessa tvingades möta döden varierade bara.

Det var kort sagt en förfärlig värld 1800-talet lämnade i arv till det unga 1900-talet.

Spanska sjukan kan dock ha påverkat, och därmed förkortat, kriget. Ja, möjligen kan det rentav ha avgjort detsamma.

Med kyligt språkbruk handlade det om möjligheter att ta förluster. Rent kvantitativt har det ju mindre betydelse varför soldater dör, det avgörande är att de inte längre kan nyttjas för krigsinsatsen. Spanska sjukans andra, dödliga våg svepte fram över Tyskland senare än väster om fronten – men med allvarligare konsekvenser. Tyskland drabbades, av inte helt klarlagda skäl, inte bara hårdare av spanska sjukan i absoluta termer. Framför allt var de tyska soldatreserverna mindre. Lägg därtill svårigheter att föra över trupper från den tidigare östfronten och ett civilsamhälle redan hårdare drabbat av kriget (framför allt genom den brittiska livsmedelsblockaden), och det blir lättare att förstå varför de tidigare under 1918 så framgångsrika offensiverna förbyttes i krigets svåraste tyska reträtt. Den kollaps som, inte minst moraliskt, drabbade armén blir inte heller fullt begriplig utan förståelse för spanska sjukans betydelse.

Ytterligare en våg skulle svepa över världen 1919, men nu med (relativt sett) betydligt lägre dödlighet som följd. Samtidigt drabbades inte bara Europa och för övrigt inte bara krigförande länder. Några länder som drabbades särskilt svårt var Iran och Indien, medan avlägsna platser som Västra Samoa och Nauru nästan kollapsade när en mycket stor del av den egna lilla befolkningen dog.

Också neutrala Sverige drabbades. Enligt den officiella statistiken dog 37 573 personer av spanska sjukan, men den verkliga dödssiffran var troligen något högre. Norra Sverige plågades värre än södra och allra hårdast slog spanska sjukan mot Arjeplog – fast först efter vintermarknaden i februari 1920. Ett exempel på allvarliga lokala utbrott långt efter att den egentliga kulmen passerats.

Spanska sjukan hade kommit till Sverige under sommaren 1918, men då först i dess mildare form, varför myndigheterna sänkte garden något. Till exempel genomfördes höstens repövningar, trots att desamma fick katastrofal effekt för smittspridningen – och då i sjukdomens nya och betydligt dödligare form. Det gick förstås inte att stoppa spridningen bortom fältsjukhusen och snart var hela samhället drabbat.

Det var detta enskilda människor ofta kom ihåg bäst från tiden. Inte kriget på kontinenten, inte de politiska striderna om rösträtten, kanske inte ens halvsvälten i det hungrande Sverige. Utan spanska sjukan, den värsta farsot som drabbat vårt land sedan pesten i början på 1700-talet.