Rysslands ökade aggressioner har gjort att landet blivit paria i internationella sammanhang. Sanktionerna från väst ger påtagliga skador på landets ekonomi. Vad tjänar Vladimir Putin på detta?
Omvärlden har svårt att enas kring en bild av Putins bevekelsegrunder. Vill han endast värna Rysslands självbestämmande? Eller är målet att underminera folkrätten? Drömmer han om ett stor-Ryssland och handlar allt om geopolitisk strategi?
Det finns tecken på att det är enklare än så. DN intervjuar ekonomen Sergej Aleksasjenko, som har arbetat på högt uppsatta poster i Rysslands ekonomi, angående hans nya bok ”Putin’s counterrevolution” (2/3). Han ser inte Putin som något ondskefullt geni. Istället ser han en tämligen enkelspårig byråkrat som i varje beslut strävat efter att centrera makten till sig själv. Efter Boris Jeltsins reformer hade landets ekonomi kunnat blomstra. Men Putin torpederade reformerna och den nya friheten inklusive fria medier, demokrati och trygg äganderätt. På detta sätt hindrade han också ekonomin från att utvecklas, även om det inte var syftet.
Micheil Saakasjvili, före detta president i Georgien, gör en liknande analys av Putins bevekelsegrunder i Foreign Policy (15/3). Han menar att Putin inte har någon plan avseende Rysslands territorium. Den enda planen är att behålla och stärka sin egen makt. Det är förklaringen till Putins aggressioner. Och varför de är värda priset.
Så fort presidentens popularitet minskar så ökar Rysslands konfliktvilja. Putin är på detta sätt både logisk och förutsägbar, enligt Saakasjvili. Att invadera en svag granne ger en snabbare och billigare popularitetsökning än att förbättra ekonomin eller sjukvården. Effekten förstärks av omvärldens kritik (vilket tas som bevis för russofobi) och tomma varningar (vilket tas som intäkt för västs bristande karaktär). För varje konflikt blir befolkningen, Putins maktbas, mer stolt över att leva i en supermakt - och presidentens makt större.
Den ökade aggressiviteten på senare tid hör ihop med vikande popularitet. För att åter vinna folkets uppskattning spår Saakasjvili att det krävs utökade provokationer – lämpligtvis mot ett västland som inte tillhör Nato. Han pekar mot östra Finland och Gotland.
Oavsett vilket värde man lägger i spådomarna är analysen högintressant. Betraktar man Putin som en enkelspårig byråkrat och simpel egenmaximerare så förklarar det varför omvärlden har så svårt att förstå hans plan för Ryssland. Den finns inte. Putin stjäl makt av befolkningen, pengar av företagare och land av grannländer utan något högre syfte än sig själv.
Beteenden som styrs av egenintresse upplevs ofta som oförutsägbara av omgivningen. Men även den mest oförutsägbara person blir lättare att förutse om man förstår dennes drivkrafter. Och det finns goda skäl att sluta förvånas över Putin.