Ledare Hur hade Europa sett ut om EU haft mindre att säga till om eller helt enkelt inte existerat? Bryssel brukar ju, ofta inte helt ogrundat, anklagas för överbyråkratisering. Hade det inte varit bättre om varje nation i större utsträckning skötte sina egna angelägenheter?

Resonemanget är enkelt att både föra och förstå – men också ack så bedrägligt. Ett bra exempel på vad som händer när vi så att säga har mindre EU, är faktiskt den gemensamma europeiska tågpolitiken. Densamma existerar nämligen knappast över huvud taget. Tågresor är fortfarande en nästan uteslutande nationell verksamhet, med varierande grader av mellanstatligt samarbete och få överstatliga påbud.

Resultatet kan avläsas i Dagens Nyheter 21/5. I sin faktagranskning inför Europavalet har Erik Örstadius försökt svara på frågan "varför det så svårt att åka tåg genom Europa?" Förklaringen är i stor utsträckning bristen på övergripande samarbete.

Sålunda finns det till exempel ett 30-tal olika signalsystem inom EU, vanligtvis inte kompatibla med varandra. Tåg som körs över kontinenten måste ha flera tekniska uppsättningar och därtill utbildad personal. Spårvidderna varierar fortfarande liksom elsystemen – ja inte ens när det kommer till vagnsbredderna råder någon allmän standard.

I många fall heter boven bristande avreglering. Sverige har i det sammanhanget faktiskt kommit längre än många andra länder! Den bristande avregleringen och de nationella undantagen gör att det inte i mer än begränsad utsträckning finns fungerande multinationella bokningssystem. Utvecklingen går snarast i fel riktning. I den meningen kan man säga att tågen representerar ett utmärkt exempel på "effektiv" (det vill säga i realiteten ineffektiv) åternationalisering.

Undantag finns, till exempel fungerar den gränsöverskridande godstrafiken generellt bättre än persontrafiken. Dessutom har försök till standardisering genomförts, men dessa har inte varit särskilt framgångsrika. Ett nytt europeiskt signalsystem – ERTMS – har lanserats men systemet är knappast felfritt och kortsiktiga kostnader gör intresset för införandet begränsat. Grundproblemet är typiskt: för ett enskilt land som Sverige motiverar kostnaden knappast de tills vidare osäkra förtjänsterna, om inte fler stater inför systemet samtidigt. Många skjuter gärna frågan på framtiden.

Situationen påvisar behovet av gemensamma spelregler, som måste bestämmas av EU-kommisionens, Rådet och Parlamentet tillsammans. En politik som i grunden bör byggas på avreglering och avveckling av nationella särbestämmelser. Med andra ord upprättandet av en fungerande inre marknad också på detta område.

I dag fungerar tågen snarare som avskräckande exempel. Och en påminnelse om vad ett Europa utan EU innebär i vardagen.