Ledarkrönika ”Republikan både av princip och övertygelse vill jag till min dödsstund bekämpa alla rojalister.”

Jean Baptiste Bernadotte 1797.

Han var (till skillnad från i Linköping) populär i Norrköping och därför är det också här han står staty. Vi har alla gått förbi den så ofta i parken uppkallad efter honom att vi inte tänker på det, men vid avtäckandet 1846 var det faktiskt den första statyn efter den nyligen avlidne kungen – passande nog rest i en modern industristad. Änkedrottningen Desideria tyckte den var så porträttlik att hon började gråta. I sin dödsdiktamen hade han själv skaldat att ”ingen har fyllt en bana, liknande min”. Det är nästan en underdrift.

I dag, 8 mars, är det exakt 175 år sedan en av Sveriges främsta monarker någonsin lämnade jordelivet. Efter ett kvarts sekel som vår kung slöt Karl XIV Johan ögonen för sista gången.

Jean Baptiste Bernadotte föddes 26 januari 1763 i den sydvästfranska staden Pau, som trots sin relativa obetydlighet redan hade fostrat ett framgångsrikt kungaämne – Henrik IV på 1500-talet. Jean Baptiste skulle bli familjens förste formellt utbildade jurist i en släkt som under flera generationer successivt höjt sig över armodet. Men ödet ville annorlunda efter att hans far avlidit och Bernadotte tvingades av ekonomiska skäl avbryta sina jurudikstudier. Det passade unge Jean Baptiste utmärkt! Han avskydde studierna och valde istället soldatyrket, vilket i den givna situationen var ett socialt nedköp och bara kan tillskrivas hans äventyrliga natur.

Som soldat avancerade Bernadotte snabbt till underofficer och där hade historien kunnat ta slut, ty att bli officer var mycket svårt för ofrälse. Men detta hinder i karriären sprängdes strax av franska revolutionen. På bara några år avancerade Bernadotte till general, för att slutligen utnämnas till marskalk av Napoleon.

Krigaren Bernadotte var verkligen segersäll, som det står på Karl Johan-statyns sockel i Norrköping. Men det är inte främst för detta han är ihågkommen i Sverige, utan för att han – som det också står på sockeln – var fredsäll.

Ibland behövs det någon utomstående för att säga det som alla innerst inne vet, men (för att använda en modern formulering) av politiskt korrekta skäl inte vågar uttrycka. Efter att Finland förlorats 1809 insåg egentligen alla utom de mest inbillningssjuka vilket hopplöst projekt en eventuell återerövring skulle vara. Redan Gustav III hade misslyckats med att återupprätta resterna av det gamla stormaktsväldet och undkommit med blotta förskräckelsen. Förlusten av Finland var förstås ett mycket större nationellt trauma än förlusten av exempelvis de baltiska provinserna, men maktbalansen talade sitt tydliga språk. Ryssland var en av Europas (och världens) främsta stormakter, Sverige en fattig småstat. Men att erkänna detta smärtade.

Genom att inte vara emotionellt belastad, kunde Bernadotte se det uppenbara. Ändå hade paradoxalt nog just han valts till svensk tronföljare delvis på uppdraget att återta Finland! Det insåg Bernadotte och därför erövrades Norge från det försvagade Danmark under Napoleonkrigens slutskede – som kompensation. Ren realpolitik. Ett drag han redan gett besked om som Napoleons marskalk, där de största framgångarna ofta skördades på det civila området. Bernadotte började tidigt tvivla på kejsardömet och hans minst sagt komplicerade relation till Napoleon präglades av kyla när en viss löjtnat Mörner från Sverige dök upp från ingenstans och erbjöd den svenska tronen.

Carl Otto Mörner agerade på eget bevåg, men planerna på att välja Bernadotte som tronföljare efter den barnlöse Karl XIII vann successivt de ledande politiska kretsarnas välvilja och till sist valdes Jean Baptiste – nu under namnet Carl Johan – till svensk kronprins av riksdagen 1810. Väl att lägga märke till med Napoleons godkännande!

Som tronföljare distanserade Carl Johan sig snabbt från det franska kejsardömet och lyckades efter ett överraskande franskt anfall mot Svenska Pommern 1812 också bryta det vid tiden betydande bonarpatistiska svärmeriet i Sverige. Tillsammans med bland andra vår ärkefiende ”ryssen” ingick Sverige nu i den mot Napoleon segrande alliansen, men kronprinsen undvek svenska förluster och koncentrerade sig på att avtvinga Norge från Danmark, vilket också verkställdes i Kielfreden 1814.

Och därefter – fred. Karl XIV Johans linje blev så småningom känd som 1812 års politik och byggde på (måttlig) upprustning, unionen med Norge och välvilliga relationer till S:t Petersburg. Samt sist inte minst allmän neutralitet. Bernadotte (som vid Karl XIII:s död 1818 blev Sveriges nye kung) utverkade härvidlag en skicklig diplomati, samtidigt som han sorgfälligt undvek alla utländska äventyr. Som Esaias Tegnér uttryckte det var det ”freden, vaccinet och potäterna” som borgade för 1800-talets svenska befolkningsexplosion och välståndsökning. Fanns det några stormaktsdrömmar verkställdes dessa på andra områden än det militära.

Unionen med Norge var visserligen långt ifrån något romantiskt äktenskap och det fanns mer än nog av inrikespolitiska motsättningar också i Sverige. 1809 års författning tolkades av kungen emellanåt i ganska auktoritär riktning, vilket sedermera skapade allt starkare motsättningar gentemot en framväxande liberal opinion. Genom den så kallade indragningsmakten undergrävdes samtidigt tryckfriheten.

Dock bör allting dömas utifrån dess förutsättningar. Skräcken för 1789 års revolution – med dess åtföljande skräckvälde och Napoleonkrig – kastade en lång skugga över Europa. Ehuru i grunden måttfull och liberal snarare än radikal väckte julirevolutionen 1830 i Frankrike oro på många håll, också i Sverige.

Men det hände också mycket annat under Karl XIV Johans regeringstid. Bernadotte premierade meritokratin på det gamla medeltida ståndssamhällets bekostnad och lyckades på kort tid (och delvis genom att nyttja sin egen förmögenhet) vända statsbankrutt till budgetbalans. Sveriges industralisering grundlades samtidigt som vi blev nettoexportörer av livsmedel, Göta kanal liksom andra infrastruktursatsningar verkställdes och i Norrköping växte en expansiv textilindustri fram. Befolkningsökning möjliggjorde ökade skatteintäkter, trots minskat skattetryck, och 1842 genomfördes den enskilt kanske viktigaste reformen: en obligatorisk folkskola för alla infördes.

Att gå från yrkesmilitär till kung i 50-årsådern kan framstå som ett ganska sent karriärbyte och därtill en smula anmärkningsvärt för en person inte allt för många år tidigare betygade sin avsky för monarkin! Men som en landsflyktig landsman till honom, i svensk tjänst, konstaterade vid installationen som tronföljare: ”Jag för min del häpnade hur väl en före detta revolutionssoldat föll in i prinsrollen”.

Släkten Bernadotte kunde fått en sämre start i sitt nya hemland.