Ledarkrönika Att Ulf Kristersson blev gårdagens förlorare är uppenbart. Ebba Busch Thor också. Men Jimmie Åkesson?

Vissa tycker kanske att riksdagens omröstning var ett bevis på hur isolerat Sverigedemokraterna är. I själva verket är det tvärtom.

Hela den föregående debatten handlade ju om – Sverigedemokraterna. Och när Centerpartiet och Liberalerna till sist röstade nej motiverades detta med att SD måste hållas utanför till och med teoretiskt inflytande. Utan att egentligen göra någonting hade Åkesson lyckats manövrera sig till precis den centrala position han alltid drömt om!

I talarstolen tvingades han till och med själv konstatera att Sverigedemokraterna inte fått de ”garantier” av Kristersson som han tidigare krävt. Kristersson hade inte gett honom någonting. Ändå ställde röstade SD ja till honom som statsminister. Det påminner lite om hur VPK den kommunistiska retoriken till trots alltid troget röstade för Socialdemokraterna i riksdagen.

Men Åkesson kunde vara nöjd – paradoxalt nog av lite samma skäl som Stefan Löfven kunde vara nöjd. Annie Lööf har med stöd av Jan Björklund spräckt Alliansen. I dagens beklagansvärt nog bästa tal varnade Åkesson för bråk i sandlådan, krävde inflytande för sitt parti i proportion till valresultatet och påstod sig företräda en pragmatisk attityd.

Och så talade han om ”konservativ” sammanhållning. Åkesson drömmer om ett konservativt block, vilket förutom hans egna sverigedemokrater skulle omfatta moderater och kristdemokrater.

Åkesson uppfattar sig eget parti som socialkonservativt, men i själva verket är det i så fall snarare nationalkonservativt – för att inte säga nationalpopulistiskt. Finns det någon socialkonservativt parti är det snarare KD, medan M är liberalkonservativt. Inget av detta säger förstås någonting i den ideologiskt förvirrade svenska debatten, där kunskaperna ofta lyser med sin frånvaro i riksmedierna (även om ”konservativ” ofta använs som skällsord). Intressant är dock att Åkesson uppenbarligen avvisar den identitära tredje positionen.

Hur som helst lär SD-ledaren få fortsätta drömma om ett ”block” på den svenska politikens högerkant! Men samtidigt röstade han alltså för Kristersson som statsminister. Centern och Liberalerna lade inte ner sina röster, utan röstade nej. Vid dagens slut kan sådant få större betydelse än man tror.