Det hade spekulerats i huruvida Greta Thunberg skulle tilldelas Nobels fredspris, men till sist fastnade den norska Nobelkommittén istället för Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed. Med all respekt för fröken Thunberg, är det bra att kommittén inte tappar fokus utan ger priset till vad det ursprungligen var tänkt – till någon (eller några) som under lång tid arbetat för fred. Nobelkommittén har tidigare kritiserats för att avvika för mycket från denna grundregel. Dessutom duger det inte att ge någon Nobelpriset bara för opinionsarbete eller fromma förhoppningar – vilket var fallet när USA:s dåvarande Barack Obama fick priset.
Likheten mellan Obama och Ahmed är visserligen att i båda fallen har priset gått till en aktiv politiker. Det är alltid riskabelt, för Minervas uggla flyger som bekant i skymningen. Först i efterhand vet man om aldrig så genuint fredsarbete gett avsett resultat. Obama var i sammanhanget knappast någon "krigspresident", men var han för den skull riktigt framgångsrik på fredens område?
I Ahmeds fall kan den etiopiske premiärministern emellertid peka på åtminstone en genuin framgång och därtill inte någon liten: fred med grannlandet Eritrea. På blott ett år har den jämförelsevis unge Ahmed (född 1976) lyckats inleda en fredsprocess, till råga på allt med den allt annat än lätthanterliga eritreanska regimen på andra sidan bordet. Ahmed har också avskaffat censur och frisläppt tusentals politiska fångar. Kort sagt är Etiopien på god väg att bli en fullt fungerande demokrati.
Som om inte detta räcker har han dessutom medlat i krigets Sudan.
Det går att tänka sig sämre fredspristagare.