Ledarkrönika Sverigedemokraterna vill inte längre att Sverige lämnar EU. Åtminstone inte just nu. Inför Europavalet i vår talar Jimmie Åkesson istället lyriskt om den fria rörligheten på unionens inre marknad, liksom behovet av multilaterala lösningar – till exempel miljöpolitiskt men också vad gäller EU:s gemensamma gränsskydd.

Samtidigt hävdar Åkesson ”varje nations rätt att freda sina gränser, utan att styras av bestämmelser från Bryssel”! Samarbete alltså – men ändå inte. Ty EU har blivit ”ett byråkratiskt monsterbygge”.

Det är med andra ord inte helt lätt att förstå vad Åkesson egentligen vill. Likaså kan det diskuteras huruvuda Sverigedemokraterna är att lita på, att utträdesfrågan trots allt inte aktualiseras på andra sidan Europavalet. Men utspelet som sådant är intressant och i grund och botten inget annat än en kärv reträtt från Åkessons sida.

Som den ärkepopulist han är, har SD-ledaren nämligen insett att en gammal hjärtefråga för första gången också riskerar att bli ett sänke. Brexit skrämmer många svenskar, också de mer allmänt kritiska till det europeiska samarbetet. Brexit skapar kaos och kraven på en motsvarande svensk ”swexit” doftar fanatism. Inte något man vinner val på.

Åkessons agerande är därmed logiskt, men för den skull inte oproblematiskt internt. För många traditionella SD-väljare har det riktigt hårda EU-motståndet skapat gemenskap på ytterkanten, vad säger dessa sympatisörer nu?

Dessutom är det inte säkert att Sverigedemokraterna för den skull vinner särskilt många nya väljare. Också kritiska till EU-samarbetet har nog anledning att vara fortsatt misstänksamma mot SD, även om utvecklingen också är en utmaning för andra partier. Det duger inte längre att profilera sig som allmänt Brysselfientlig av lättpopulistiska skäl – för om taktiken är framgångsrik kan ju lika gärna Sverigedemokraterna hösta in vinsterna.

Men oavsett allt detta är Åkessons omsvängning likväl tankeväckande. För nu är det en gång så, att unionen byggs inte bara av personer med den ena eller den andra ideologiska övertygelsen, utan av alla dess medborgare. Också populister, kommunister och nationalister. Lika lite som att riksdagen som sådan kan avfärdas på grund av Sverigedemokraternas (eller Vänsterpartiets) närvaro, lika lite kan Europaparlamentet avfärdas på grund av nationalistisk och emellanåt starkt EU-fientlig representation. Europa byggs gemensamt.