Ledare I det senaste kapitlet av Brexit-sagan stundar partiledarval i det konservativa Torypartiet. Vinnaren blir också ny premiärminister, och utfrågningarna av de två återstående kandidaterna, Boris Johnson och Jeremy Hunt, har därför bevakats noggrant.

Torypartiets medlemmar har att välja mellan två mycket lika, och samtidigt mycket olika, kandidater. De delar en karikatyrlik brittisk elitbakgrund. Båda är från överklassen, utbildade vid privatskolor (Johnson vid Eton, Hunt vid Charterhouse) och avlägsna släktingar till drottning Elizabeth II. De studerade båda vid Oxford under 1980-talet, och slipade där sina retoriska och taktiska färdigheter i studentpolitiken.

Under just universitetstiden kan man dock börja utröna två skilda personligheter. Johnson lyckades efter många turer nå ordförandeposten i den största och mest prestigefyllda föreningen, debattklubben The Oxford Union. Jag var själv engagerad i sagda förening under min tid vid Oxford. Då, liksom på 1980-talet, belönades karisma och slughet över idéer och policyer. Falangstriderna stod inte mellan ideologiska läger utan vängrupper, och den kandidat vann som kunde attrahera flest aningslösa förstaårselever till sitt följe. Det var i stort en arena för syfteslös ambition och strebertävlan, och Boris Johnson gjorde succé.

Jeremy Hunt undvek publiciteten i ”the Union” och blev i stället ordförande för den konservativa studentföreningen. Denna mindre klubb passar den som föredrar inbördes debatt med de sina. Under veckovisa ”Port & Policy”-träffar debatterar medlemmarna politik och dricker rikliga mängder portvin. (Avslutningsvis sjungs God save the Queen.) Som ordförande intog Hunt en moderat mittenposition. En samtida student beskrev honom nyligen som en effektiv administratör som kunde accepteras av både Margaret Thatchers radikala följare och de mer pragmatiskt sinnade.

Ränderna går inte ur. Boris Johnson reser nu land och rike runt med bombastisk och underhållande retorik om en nystart för ett stolt Storbritannien. Han bjuder på få detaljer om hur Brexit faktiskt ska genomföras, men engagerar och charmerar. Samtidigt försöker Jeremy Hunt i stället framstå som det ansvarsfulla alternativet, måhända mindre underhållande än Johnson, men mer lämpad för den betungande premiärministerposten.

Valet mellan Johnson och Hunt exemplifierar ett mer allmängiltigt demokratiskt dilemma. Politiker behöver inspirera och inge hopp, men också administrera en komplicerad verklighet. Men det är svårt att inspirera med budskapet (hur sant det än är) att världen är komplicerad. Helst vill vi såklart ha politiker som inspirerar och talar ärligt om svårlösta problem, men att göra så är svårt. Som medborgare tvingas vi därför ofta välja mellan karismatiska och verklighetsförankrade ledare.

Så vem borde Torypartiet välja? Själv tror jag det är troligare att Hunt kan bli mer karismatisk än att Johnson någonsin lyckas fylla sin retorik med innehåll. Därför torde han vara ett klokare val för det sargade konungariket.