I svensk debatt görs jämförelser med 1930- och 1940-talets Tyskland med viss frekvens. Ibland verkar det närmast som att den enda historiska referens som alla förstår är andra världskriget.

Att världskrigets grymheter i allmänhet och nazismens skräckvälde i synnerhet är ett så etablerat riktmärke i historien är samtidigt inte särskilt konstigt. Det mänskliga lidandet var enormt. Dessutom bevarar många familjer krigsberättelser, som fortfarande kan skildras med allvar. Det kan handla om hur morfars far var frivillig i Finland, krigsbarn anlände till Norrköping eller hur den svenska flottans fartyg låg för ankar i den östgötska skärgården. Andra kan ha än närmare kopplingar till kriget. Det kan handla om släktingar som flytt fasorna – eller inte hann fly.

Men minnena som skapar band i det rum som vi kallar tid försvagas ständigt. Som arkeologen och skribenten Tobias Stone har påpekat i The Huffington Post (25/7 2016) så är de flesta personers historiska perspektiv inte längre än ungefär 50–100 år. Det vill säga den tid som de har hört föräldrar samt far- och morföräldrar berätta om.

När det snart är en genomsnittlig livslängd sedan Europa låg i ruiner betyder det att vi lär befinna oss i en brytningstid för det historiska perspektivet. Ett faktum som berördes av Tyskland förbundskansler Angela Merkel, när hon för en tid sedan höll sitt anförande på det Världsekonomiska forumet i schweiziska Davos.

Självfallet kommer inte andra världskriget att glömmas bort, däremot lär dess roll i det kollektiva minnet förändras. Kanske är det också därför som en del med sådan lätthet kan slänga sig med referenser till andra världskriget i debatten – de har inte samma laddning som förr.

När det historiska perspektivet blir ett annat ändras även synen på världen. Plötsligt är den världsordning som skapades för att kriget aldrig skulle komma åter inte lika begriplig. Något som särskilt lär påverka Europapolitiken, som på något plan alltid handlar om andra världskriget.

De globala och europeiska samarbeten som etablerades efter kriget för att bevara freden ifrågasätts nu allt mer från en del håll. Ofta beskrivs det som att vi ser en globaliseringskritik, men det kan lika gärna omskrivas som en allt större glömska. Betydande inslag i dagens politiska debatt skulle kunna förstås som resultatet av en förskjutning i det historiska perspektivet.

De kvinnor och män som återuppbyggde sina världar efter kriget såg behovet av en europeisk union, som fick männskor att handla i stället för att slåss med varandra. Men när alla de som slet i svält och armod för att lyfta sina länder inte längre kan berätta för nära och kära om erfarenheterna försvinner den djupa kollektiva förståelsen för exempelvis EU:s betydelse. Det är i ett sådant läge som den mest tillspetsade EU-kritiken kan växa.

Historien är bara någon generation bort, men det är också glömskan.