I maj i år är det val till Europaparlamentet. Liksom valen till kommun, region och riksdag bör Europavalet präglas av politikens innehåll. Det har nämligen betydelse vilka parlamentariker som väljs att företräda Sverige, om vi vill ha ett Europa som ger fler jobb, tillväxt, säkerhet och handel eller ett EU som prioriterar frågor som faktiskt inte behöver gemensamma europeiska regler.
För att Europa ska kunna utvecklas till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi krävs en politik som ger investeringar, företagande och mer resurser till forskning. Det förutsätter att vi fortsätter att öppna upp marknader och i andra hand ser till att det regelverk, som är nödvändigt för en gemensam marknad, är så bra som möjligt. Ett konkurrenskraftigt Europa kommer att innebära bättre förutsättningar för svenska företag och entreprenörskap.
Dessvärre har Sverige under den rödgröna regeringen halkat efter i den ekonomiska utvecklingen till att ha lägst tillväxt per capita i hela EU. Vårdköerna har fördubblats och i vissa fall tredubblats. Otryggheten har ökat liksom den organiserade brottsligheten. Regeringen har bortprioriterat Europa, trots ryska aggressioner, migrationskris och Brexit. Denna utveckling är inte landet Sveriges fel eller förtjänst, utan ett resultat av den förda politiken och felaktiga prioriteringar.
På samma sätt som riksdagen och kommuner behöver prioritera behövs rätt beslut fattas i EU. Dåliga politiska beslut i EU är ett argument mot dåliga beslut, inte mot EU som sådant. EU är en avgörande gemenskap för frihet, demokrati och välstånd som innebär att vi tillsammans kan stå emot ett aggressivt Ryssland, utveckla den inre marknaden, främja handel, teknikutveckling och föra en effektiv klimatpolitik.
De politiska konflikterna är ofta desamma som i Sverige. Moderaterna vill avveckla monopol och ha regler för den inre marknaden som stärker innovation, konkurrens och öppenhet. Socialdemokrater reglerar gärna mer och på detaljnivå, som exempelvis kan innebära regler ner på kommunnivå utan hänsyn till Europas mångfald och skilda förutsättningar. Man prioriterar socialpolitik på EU-nivå framför utmaningar som bara kan lösas på europeisk nivå.
Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstar gladeligen för detaljregleringar, mot handelsavtal med andra länder – trots att dessa skulle innebära stora vinster för företagande och tillväxt – och mot förslag som stärker Europas gemensamma säkerhet. När Europaparlamentet röstar om att stå upp mot rysk aggressionspolitik eller stödja Europas grannländer förenas extremerna i sin opålitlighet.
Alla dessa vägval som de folkvalda ställs inför dagligen visar hur viktigt valet i vår är. Det är då vi avgör den politik som ska forma Europas samhällen. Vill vi ha fler handelsmotståndare, regleringsivrare eller företrädare som inte inser konsekvenserna av sin politik – som socialdemokratiska ledamöters prioritering av mer socialpolitik i EU – eller en politik som främjar öppna marknader, säkerhet och frihandel?