Ledarkrönika Jag har alltid varit en trogen lokalpatriot. För utomsocknes berättar jag gärna om Söderköpings förträfflighet. Jag maler på om de historiska anorna, det medeltida gatunätet och småstadens mjuka pallettfärger. Med samma inlevelse som om jag hade skådat de hängande trädgårdarna i Babylon beskriver jag den östgötska kusten – har du inte sett skärgårdarna i Arkösund, Sankt Anna eller Gryt har du inte levt.

I nöd och lust står jag upp för orten. Jag tar alltid Norrköpings parti i inbillade konflikter med Linköping. Och när modet sviker talar jag om att Söderköping minsann var huvudstad i Sverige en gång i tiden.

Men på strandpromenaden i Mariestad kunde jag inte längre motstå frestelsen. Jag föll handlöst för en annan stad.

Från början var jag inte intresserad av Mariestad, det var bara ett ortsnamn mellan Vänern och Vättern. Jag skulle dit i ett ärende som skulle ta någon timme, sedan var det direkt tillbaka till Östergötland som gällde. Väl på plats fick jag lite tid över. Under en planlös vandring genom staden blev jag allt mer betagen. Kvarteren runt domkyrkan är som Drothemskvarteren i Söderköping – fast större. Byggnaderna längs med Vänerns strand reser sig likt ”jättelika nämndemän, samlade till häradsting”, för att låna ord från Gustaf Fröding.

Mariestad är också en levande stad. Stadshotellet är nyrenoverat. I parken till det gamla landshövdingeresidenset arbetar studenter från Göteborgs universitet med trädgården. Stora, stolta lägenhetshus står nyuppförda vid kanten av Vänern.

När jag nu ser Söderköping tänker jag på Mariestad. Och jag slås av hur många vackra orter och platser det egentligen finns i Sverige. Den som tar sig tiden att upptäcka landet märker nog att alla kommuner har vackra eller spektakulära miljöer. Vissa orter har kullerstensklädda medeltidsgator, andra ett pulserande city. En del kommuner kan skryta med till synes orörd vildmark, andra har oskymd havsutsikt.

Men insikten om att alla kommuner kan erbjuda attraktiva miljöer lär skava i en del av landets stadshus. Många kommunala visioner bygger på att den egna platsen kan erbjuda något alldeles extra när det gäller boendemiljöer. Om bara andra kan se hur fint det är på orten kommer inflyttningen att öka, vilket är alla kommunpolitikers våta dröm.

I Söderköping är det unika erbjudandet stadens karaktär, Göta kanal och skärgården. I Norrköping verkar det allt mer vara en högrest stad med goda tågförbindelser som ska locka inflyttning. I Valdemarsvik är spektakulär utsikt över ostkustens enda fjord – Valdemarsviken – det som ska få centralorten att blomstra. Och så här går det att fortsätta. Alla landets kommuner har en stor tilltro till den egna platsens attraktivitet.

Att det påtalas att det finns unika miljöer i en kommun är bra. Den insikten bygger självförtroende, vilket är en bristvara i främst avfolkningsbygder. Men kommunpolitiker och andra lokala visionärer bör inte bli för styva i korken – alla kommuner har unika miljöer. Många orter kan erbjuda spektakulära lägen där nyinflyttade kan slå ner bopålarna. Bristvaran är i stället en väl fungerande kommunal kärnverksamhet.

Den kommun som vill vara attraktiv bör främst vässa erbjudandet kring vård, skola, omsorg. Att sätta all tilltro till betagande miljöer är riskabelt – faran finnas att gräset grönare på andra sidan Vättern.