Ledarkrönika Sverige befinner sig i väntans tider, men inte bara inför en ny regering (eller ett extra val). Utan också inför en statsbudget. I år en till synes närmast herkulisk uppgift. För vi saknar som bekant fortfarande regering.

Fast det stämmer ju inte riktigt. Ministären Löfven sitter kvar som övergångsregering – för ett land kan i praktiken aldrig fungera under aldrig så kort tid helt utan styre.

Och på samma sätt kommer vi att få en budget, en övergångsbudget. Men vad innebär egentligen det?

Finansminister Magdalena Andersson (S) ämnar lägga fram en "opolitisk" budget. En sanning med modifikation. Även om budgetförslaget inte väntas innebära några stora reformer i någon riktning, lär den omisskänligen ha rödgrön prägel.

Samtidigt finns det frågor, där det råder bred parlamentarisk majoritet för olika åtgärder. Det gäller sänkt skatt för pensionärer, men också mer pengar till polisen och försvaret.

I det senare fallet är det visserligen inte fråga om någon egentlig upprustning, utan främst kompensation för verksamheter som blivit dyrare (bland annat på grund av valutaförändringar). Försvarsmakten behöver tre miljarder kronor ytterligare för att inte tvingas till nedskärningar. Men pengarna lär inte återfinnas i den budget som Andersson presenterar. I så fall väntas uppskjutna materielinköp och inställda övningar. Soldaterna får, mer eller mindre bokstavligen, rulla tummarna på kasernerna.

Det liknar idiotstopp vi känner igen från budgetstriderna i bland annat USA och som vi från vår horisont gärna gör oss lustiga över. Nu befinner vi oss själva i en liknande situation.

Men Moderaterna är beredda att lägga en budgetmotion som bygger på partiets politik och det är i så fall en linje som har god chans att få riksdagens stöd. Det illustrerar i sin tur de parlamentariska realiteterna och varför det borde vara mycket lämpligare att Ulf Kristersson blir statsminister istället för Stefan Löfven. Dessutom slipper försvaret vänta på sina pengar.

Det finns fler skäl till varför det vore bra om Moderaterna får stöd för sin budget. Förutom att Socialdemokraterna visat liten förhandlingsvilja, kommer nästa regering (vilken den nu än blir) att få regera vidare på den budget som antas. Varför skulle en statsminister vid namn Kristersson vilja regera på en urvattnad rödgrön budget?