Ledarkrönika Norrköping kan få pris för sin arkitektur! Det är nya Comfort Hotel som är nominerad – som Sveriges fulaste nybygge. Organisaitonen Arkitekturupproret framhåller härvid förtjänstfullt hur hotellet fullständigt bryter mot den äldre bebyggelsen i området.

Jag misstänker att många Norrköpingsbor skrockande håller med, fast för egen del ska jag ändå försöka ta hotellet i försvar. Den rostfärgade fasaden ger nämligen ett slitet industriellt intryck och eftersom hotellet ligger där det gör kan man, möjligen, få för sig att det rör sig om någon sorts industriell hamnbyggnad...

Vem vet, kanske kommer rentav en och annan anhängare av öststatsinspirerad industribrutalism att vallfärda till Norrköping?

Lika intressant förefaller i så fall inte det likaledes nyplanerade Scandic Norrköping City bli, bara fult och tråkigt. I båda fallen undrar jag vad gästerna säger.

Bostadsbrist innebär hur som helst att också tveksam arkitektur säljer, till exempel bostadsbygget på Nya Torget. Det bästa man kan säga med den byggnaden är att den döljer den gräsliga Generalen. Fast priset blir mindre torg.

Inte för att Nya Torget var någon större succé. I en tid där dagens lösen är så kallad förtätning vill många återskapa visionen av en äldre och mänskligare stad. Det är begripligt, men också motsägelsefullt.

Dagens kala ytor är i stor utsträckning resultatet av 60- och 70-talens rivningshysteri. Denna var dock inte obefogad, ofta fanns det goda skäl att riva för att få ljus och luft. Det var inte bara gamla kulturhus som skattade åt förgängelsen, utan också många slitna hyreslängor och (med dåtidens språkbruk) snuskiga bakgårdar.

Problemet är att politiken drevs för långt, med trista torg, tomma gator och fula lådor till hus som resultat. Nu ska staden förtätas istället, fast jag fruktar att politiken än en gång drivs för långt med bortbyggda grönområden, färre lekplatser och solfattiga schakt till gator som följd.

Dessutom har många makthavare helt missförstått vad den gamla staden handlade om. I exempelvis Tyskland handlar det ofta om att, tämligen bokstavligt, bygga bort 60- och 70-talens arkitektoniska återvändsgränder – ofta med äldre stilideal som riktmärken. I det arkitektoniskt politiskt korrekta och – faktiskt – ofta stockkonservativa Sverige kan däremot 60-talspastischer som till exempel förslaget till Nobelhus i Stockholm på fullt allvar saluföras som fräscht.

I andra fall blir förtätning kort och gott bara obegripligt. I Söderköping protesterar många (Folkbladet 31/10) mot planerna för Alboga/Högby. Det är inte svårt att förstå varför. Det är en sak om redan geografiskt utsträckta storstäder överväger förtätning, men måste detsamma verkligen gälla en klassisk småstad som Söderköping?