Ledare Plötsligen har det blivit populärt att hacka på frihandel och globalisering. Nej förresten, inte plötsligen. Kritiken har funnits länge, men i åtminstone svenska medier uppfattats som politiskt korrekt eftersom den kommit från vänster.

Då blir det ju en smula tragikomiskt, när den nationalpopulistiska protektionismen plötsligen ses som ett mycket värre hot, än när motsvarande protektionism torgförts från vänsterhåll. Eller när Donald Trumps nyisolationism framställs som ett hot från samma håll som tidigare varnat för ”USA-imperialism”!

För seriösa politiker är det besvärligare. Ett exempel är näringsminister Mikael Damberg (S) som nyligen varnade för ökad protektionism, med anledning av det potentiella kinesiska hotet. Damberg förnekar inte hotet, men varnar klokt nog för överreaktioner.

Alla vinner på frihandel – fast bara om spelreglerna respekteras. Dessutom beror framgångarna på vilka mål som av olika anledningar anses politiskt önskvärda. Stater med imperialistiska ambitioner kan alltid misstänkas för att missbruka frihandeln, samtidigt som en protektionistisk politik kan ge inrikespolitiska fördelar på kort sikt.

Ryssland är ett bra exempel. Som Dagens Nyheters kunniga utrikeskorrespondent Anna-Lena Laurén kunde rapportera 19/2, håller den ryska ekonomin på att återhämta sig, trots sanktionerna.

Desamma har visserligen skadat den ryska ekonomin, men samtidigt utnyttjats effektivt för att stimulera inhemsk produktion och konsumtion. Sålunda är Ryssland numera självförsörjande på kött- och kycklingkött, växthusproduktionen har ökat med nästan en tredjedel och nationen har blivit världens största exportör av vete. Hädiskt nog måste man medge att det i stor utsträckning är ett resultat av motsanktioner i form importstopp mot europeiska och amerikanska livsmedelsprodukter 2014.

Just vad gäller jordbruksprodukter – och dess säkerhetspolitiska betydelse – ställer utvecklingen också EU:s erkänt kostsamma jordbrukssubventioner i nytt ljus. Genom desamma uppstår en nämligen ett ”övertryck”, som minskar risken för exempelvis rysk ”jordbruksimperialism”. Långsiktigt är det förstås en politik som alla – både här och där – förlorar på, men införande av mer renodlat marknadsekonomiska system förutsätter också att alla inte bara följer gemensamma spelregler, utan därtill inte försöker missbruka systemet av politiska skäl.