Ledare ”Det sista kapitalisten säljer är det rep, i vilket vi skall hänga honom.” Lenins träffande profetia äger fortfarande sin riktighet, om än inte nödvändigtvis på det sätt han tänkt sig det. Men nog ligger det något i att den västerländska profithungern ibland slår knut på sig själv, hur de fria marknadskrafterna kan utnyttjas av mindre nogräknade regimer. Vi ser det nu, i samband med det uppblossande kinesiskt-amerikanska handelskriget.

Här i Europa är vi många som oroar oss för de negativa ekonomiska konsekvenserna, många är också de som varnar för hur alla vinner på frihandel – som dessutom långsiktigt gynnar framväxten av ett fria samhällen.

Det är rätt och riktigt. Men bara om alla följer spelreglerna. Fripassagerare är däremot inget att annat än frihandelns utsugare.

Den kinesiska statskapitalismen utnyttjar frihandel och marknadsekonomi i syfte i att snedvrida internationella handelsförhållanden till egen förmån, där tilltron till marknaden inte sträcker sig längre än vad som är nyttigt för regimen självt. En diktatur håller på att ta för sig, plundrar fattiga länder med nykolonial nit vi knappt sett sedan belgiska Kongos dagar och köper sig via privata kinesiska företag som bulvaner in sig också i Europa.

I den situationen befinner sig vårt eget Volvo – numera ägt av kinesiska Geely.

Häromdagen förklarade Volvo Cars att tillverkningen av S60 för den kineiska marknaden förläggs till just Kina, istället för som ursprungligen tänkt Charleston i amerikanska South Carolina. Något som skylls på Trumps tullpolitik, vilket i ett kortsiktigt ekonomiskt perspektiv är helt riktigt. Volvo Cars har säkert fattat sitt beslut på korrekt företagsekonomiska premisser. Men effekten blir ändå att Volvo knyts än hårdare till den kinesiska marknaden – vilken ytterst är avhängig kommunistpartiets välvilja.

Bilden är inte entydig. Som det går att läsa i DN 29/11 köper till exempel Autoliv allt oftare nylontråden som behövs vid tillverkningen av krockkuddar i Förenta Staterna, istället för som tidigare i Kina. Tullpolitiken kan slå på oväntade sätt, samtidigt som det också är talande för hur företag anpassar sig efter bästa förmåga. I den senare meningen finns det också en risk för att de globala effekterna av handelskriget överskattas.

Problemet är företag likt Volvo, vilka numera kontrolleras av kinesiska herrar. Det ger regimen möjligheter att indirekt utöva påtryckningar och med tanke på hur hovsamt vår regering ofta uppträder mot Peking kan man fråga sig om inte blotta farhågorna för vad som kan hända redan har effekt.