Krönika Kommer vi kunna återgå till ett normalt politiskt samtal nu? Frågan inställer sig efter den sämsta valrörelse jag någonsin varit med om. Valet till Europaparlamentet har kantats av så många absurditeter att det är svårt att veta var man ska börja. Men det viktigaste är nog att vi återigen fick se ett val till Europaparlamentet baserat på chimärer.

Sakfrågor tog i princip ingen plats. Socialdemokraterna sa att valet skulle vara en folkomröstning om högerextremismen och levererade sitt sämsta valresultat någonsin. De borde ha lärt sig läxan, i höstas sa de att riksdagsvalet var en folkomröstning om välfärden och levererade då sitt näst sämsta valresultat någonsin, och förlorade också makten i nästan alla landsting. Partier som Centerpartiet och Kristdemokraterna styr efter ”välfärdsvalet” i fler kommuner än S.

Även Centerpartiet yrade om högerextremism på sina valaffischer. Det är förstås ingen slump att det är två JÖK-partier som gör just det: Deras enda existensberättigande är att de ”högerextrema” tar över om de släpper makten. Det är bara så C kan motivera att S sitter kvar vid makten, och det är bara så S kan motivera att de numera driver centerpolitik.

Bortsett från sakfrågornas frånfälle, var det också den smutsigaste valrörelsen på länge. Sanning och lögn har sannerligen blivit abstrakta koncept på senare år, men nu visste anklagelseakterna ingen gräns. När Stefan Löfven valtalade i Umeå, kallade han Moderaterna och Kristdemokraterna för högerextrema partier, och den som stod på scenen innan honom varnade i princip för att förintelsen inte började med gaskamrar, utan med borgerlig politik.

Men den som hoppas att det var tillfällig valfeber misstar sig nog. Direkt efter valet gick Stefan Löfven ut och sa att det var en ”hatsvans” som ligger bakom misstroendeförklaringen mot Annika Strandhäll, när det i själva verket beror på att hon politiserat statsförvaltningen för att rädda S valrörelse och sedan ljugit om det samma. Centerpartiet vek sig som överkokt spaghetti för Löfvens överord.

Regeringspartiernas groteska överord riskerar på sikt hela den politiska debatten. Det börjar bli stört omöjligt att föra ett normalt politiskt samtal i Sverige. Den naive betraktaren kunde ju tro att de svenska partierna och opinionsbildarna lärt sig av hur Sverigedemokraterna behandlades tidigare, där det ständiga fulspelet och brösttonerna togs emot som ett adelsmärke medan partiet växte och växte. Där fanns också fog för kritiken om rasism och sexism bland företrädarna. Inte heller lärde sig Socialdemokraterna av den aggressiva retoriken vid valet 2014, där huvudspåret var att ”något gått sönder i Sverige”. På den retoriken ökade Socialdemokraterna 0,35 procent, och Sverigedemokraterna 7,16 procent.

I stället för att låta regeringsställningen ha en lugnande effekt och sänka tonläget några snäpp skruvar framför allt S och C, men även L, upp till det till max. Men de måste komma ihåg, att det inte går att ropa varg hur länge som helst, för till slut kommer ingen längre att lyssna. Och då står de där, ensamma kvar vid vägkanten och undrar varför verkligheten springer dem förbi.