Ulf Kristersson har träffat Jimmie Åkesson. Om detta har det blivit ett förfärligt ljud, tjat och tjut. Brösttonerna vet inga gränser, hysterikorna låtsas svimma. Återigen ska en mödosam föreställning spelas upp, där regin och rollerna sedan länge är klara. Pjäsen har spelats förr, och allas roller gått i stå.
1967 skrevs boken Skådespelarsamhället av den radikale teoretikern Guy Debord. Bokens huvudtes är att det autentiska mänskliga livet har blivit ersatt av representation. Den senkapitalistiska världen har alienerat människan från sig själv till den milda grad att vi gått från att vara människor till att identifieras av vad vi äger, till att nu identifieras genom bara genom framställan av oss själva, genom skådespelet som är samhället.
Det är förstås mest snömos som endast passeras för intellektuellt eftersom det i akademiska kretsar fortfarande anses vara lite chict att rättfärdiga revolution, men analysen har en del att säga om svensk politisk debatt, inte minst efter det tidigare nämnda mötet mellan Kristersson och Åkesson.
För kultur- och demokratiminister Amanda Lind gick topplocket fullständigt. I ett inlägg på sin Facebook-sida häver hon ur sig de mest smaklösa anklagelser. Hon skriver att de sista smulorna av anständighet har lämnat Moderaterna (eftersom de haft ett möte med en folkvald politiker), att Ulf Kristersson behöver påminnas om hur det gick i Tyskland (historiens värsta folkmord), att den utvecklingen (vägen mot nazism) redan påbörjats i våra nordiska grannländer (!), att Moderaterna nu inte längre står för demokratins grundbultar (vilka?) och att förintelseöverlevare nu ser historien upprepas (behöver jag ens förtydliga att hon här menar att förintelsen kommer upprepas).
Lind anklagar alltså i klartext Kristersson och Åkesson för att förbereda en andra förintelse. Det är så häpnadsväckande vidrigt att inlägget bör vara borttaget när du läser denna texten, men med tanke på att verklighetsförankring och sanningshalt inte står särskilt högt i Skådespelarsamhället kommer hon troligen komma undan med sina angrepp.
Miljöpartiet har aldrig varit främmande för att relativisera förintelsen. Åsa Romson stod i direktsändning och kallade döden på Medelhavet vår tids Auschwitz, trots att 1,1 miljoner människor systematiskt och industriellt mördades i förintelselägret. Hur hemsk strapatsen över Medelhavet än är, är det inte det som sker där. I Kiruna har en fullmäktigeledamot jämfört flytten av staden med förintelsen.
Partiet har dessutom lyft islamister till prominenta positioner och driver på för en totalitär kulturpolitik och har en europaparlamentariker som vill avskaffa demokratin för klimatet. Men, fakta och verklighet är oviktiga. Skådespelet kan fortgå och Amanda Lind kan fortsätta att slåss mot skuggfigurer istället för att göra som hon borde: Skämmas och be om ursäkt.
Men det kommer hon inte. Ty Miljöpartiet har helt förlorat sig i bilder och representationer och förmår inte att se de autentiska politiska konflikterna som finns i Sverige. Därför kan de bara projicera fram lögner och sedan attackera dem. Verkligheten klarar de inte av.