Ledarkrönika Varifrån kommer EU-hatet? Handlar det om invandringen (trots att unionen i praktiken saknar en gemensam migrationspolitik), är det den fria rörligheten, planerna på försvarssamarbete eller rädslan för överstatlighet i största allmänhet?

Jag tror svaret är mycket enklare – men på sätt och vis också mer komplicerat. Man kan säga att det handlar om klåfingrighet.

På politico.eu går det att läsa om EU-kommissionens planer för att minska trafikolyckorna. Förutom hårdare miljökrav (som ju primärt inte handlar om säkerhet), finns det långtgående planer på självkontrollerande bilar. Det som tills nyligen var ett spännande framtidslöfte, försöker kommissionen nu göra till överstatligt tvång. Ytterst ger detta uttryck för misstro mot medborgarna.

En del förslag håller redan på att omsättas i lagar. Från 2022 kommer allt från autobroms till "hastighetsassistans" att bli obligatoriskt. Än så länge slipper vi autostyrd hastighetsbegränsing, men denna och andra idéer ligger i tangentens riktning. Utgångspunkten tycks vara att om vanliga människor åker snarare än kör, minskar olyckorna. Allt mer uppkopplade bilar ökar förstås också de framtida möjligheterna att övervaka medborgarna.

Tanken är säkert god – att minska olyckorna. Men så här kan det gå när måhända välvilliga men övernitiska byråkrater tillåts sätta agendan. När folkvalda av politiskt korrekta skäl inte vågar ta strid, men också då medier (inte minst i Sverige) underrapporterar kring pågående lagstiftning.

Minns hur de gamla glödlamporna plötsligen förbjöds. Ett ganska oförargligt ingrepp i vardagslivet, som ändå påvisade hur jämförelsevis långtgående beslut kunde tas nästan helt utan föregående offentlig debatt.

Naturligtvis får allt detta politiska konsekvenser. När människor känner sig överkörda och upplevelsen av inskränkt vardag sprider sig, skapar det utomordentliga möjligheter för populisterpartier – inte minst nationalistiska – att ta för sig. Att beslut som de nu aktuella ofta applåderas av bilhatande rödgrön vänster förstärker effekten ytterligare.

Oavsett om förmynderiet kommer från Bryssel eller någon annanstans, borde de rendera en äkta liberal motreaktion. Men eftersom dessa liberaler alldeles för ofta är tysta, kan populisterna profitera på människors berättigade missnöje med toppstyrningen.