Ledare I dag börjar en ny talmansrunda, men bara optimisten tror att vi lätt och ledigt får en statsminister under veckan. I praktiken pågår ett så kallat chicken race mellan Alliansen och Socialdemokraterna. Som vanligt är det för tidigt att räkna ut Stefan Löfven. Det kan mycket väl bli Alliansen som viker först.

Att vi hamnat i denna situation beror bland annat på Centerpartiets och framför allt Liberalernas agerande. De påstår sig vara de varmaste anhängare av Alliansens oberoende, men i praktiken agerar de tvärtom.

Dels lider de av så stor politisk bacillskräck, att de helst inte ens vill riskera att möta Sverigedemokraterna i riksdagskorridorerna. Dels och framför allt ger de Socialdemokraterna vetorätt över regeringsbildningen, genom att ställa krav på socialdemokratiskt stöd vid en eventuell Alliansregering. Det finns förstås ingen som helst anledning för Löfven att uttala något sådant stöd – tvärtom! Genom att säga nej kan han ju hoppas att Alliansalternativet faller och han därmed själv får chansen att bilda en ny ministär.

Att problemet "framför allt" torde ligga hos Liberalerna talar historien för. Partiet har ofta satt principerna före makten, som när man lämnade försvarssamarbetet mellan regeringen och Alliansen under den gångna mandatperioden. I sak hade L rätt i att den överenskomna linjen var otillräcklig, men genom att ställa sig vid sidan av förlorade partiet alla reella möjligheter att påverka politiken. Om man så vill har det ofta varit viktigare för Folkpartiet/Liberalerna att ha rätt i teorin än i praktiken.

Lite annorlunda förhåller det sig för Centern, Annie Lööfs höga svansföring till trots. C är ett maktparti och tanken på Lööf som oberoende bråkstake i riksdagen vore internt förödande för henne. Lööf vet att hon har störst chans att genomföra politiken inom en Alliansregering.

För Alliansen som sådan står emellertid mer på spel. Låt oss komma ihåg varför den en gång bildades. Det var för att ta regeringsmakten.

Misslyckas man med detta, har Alliansen spelat ut sin roll. Utomordentligt sorgligt, men måhända logiskt givet omständigheterna. Det är visserligen en sak att makten inte bör gå först till vilket pris som helst – men också motsatsen gäller. Att vägra inse givna realiteter och inte ens pröva möjligheten att bilda regering, vore förtroendemässigt förödande.