Ledare Det är talande att beskedet från Bryssel – brexit skjuts upp ytterligare en gång – snabbt överflyglades av att Wikileaks Julian Assange gripits i London. Här i gamla Svedala lyckades det tidigare statsrådet Nyamko Sabuni slå ut både Assange och Storbritanniens premiärminister Theresa May, med nyheten om att hon kandiderar till partiledare för Liberalerna.

Nyheten om brexitförlängningen är nämligen lika tråkig som den är betydelsefull. Ingenting har hänt! Först riskerade Storbritannien att avtalslöst lämna EU 29 mars, därefter fick landet uppskov till 12 april (alltså i dag) och nu förlängs utträdet ända till 31 oktober. Gissa om alla kommer att vara trötta på brexitdebatten då...

Alla är heller inte så förtjusta som de låtsas. Frankrikes president Emmanuel Macron tycker att det räcker med uppskov och det är inte svårt att hålla med honom. Samtidigt finns det goda skäl för EU att uppträda generöst mot en krisande medlem, vilket ju Storbritannien också är. Därtill är det onekligen en prestigeseger i Bryssel, när 27 stater utan allt för stora åthävor lyckas komma överens, medan den 28:e – Storbritannien – internt är lika splittrad som någonsin.

Någon omförhandling av gällande utträdesavtal blir det visserligen inte, men säkert finns förhoppningar om en helt annorlunda brittisk politik. EU:s rådspresident Donald Tusk är öppen för ett annat – och mindre omfattande – utträde, eller att Storbritannien "inställer brexit helt och hållet".

Det kan verka främmande, men ligger faktiskt i den politiska potentialen – och är säkert huvudskälet till att London får hela sommaren och halva hösten på sig att fortsätta bråka inbördes. Politiskt börjar brexit nämligen förlora moment. Många är trötta på hela frågan och kan förmodligen tänka sig fortsatt brittiskt EU-medlemskap. Med eller utan en ny folkomröstning.

Risken med en sådan utveckling är förstås den bitterhet som skulle sprida sig bland de britter som verkligen vill lämna unionen till nästan vilket pris som helst. Men när väl en fråga förlorar sin dagsaktualitet, kan den relativt snabbt försvinna från dagordningen. Jämför exempelvis den svenska eurodebatten som var nog så upphetsad, men som snabbt försvann från tablåerna när väl folkomröstningen renderat ett nej.

Vi får se vilka avtryck allt detta får i Europavalet – som Storbritannien nu måste delta i trots allt. Tills vidare får Sverige därmed inte något ytterligare mandat, men intressantare är förstås huruvida britterna en masse exempelvis proteströstar på Europafientliga Ukip, om de istället kanske lägger sina röster på Labour eller rentav inte går och röstar över huvud taget.