Ledarkrönika Länge var (Väst-)Tysklands roll i det europeiska – eller snarare transatlantiska – samarbetet självklart: som lojal samarbetspartner utan egen rösträtt. BRD kunde mobilisera ett relativt starkt militärt försvar och blex strax Västeuropas ekonomiska motor, men saknade egentlig utrikespolitik.

Den ordningen rubbades i någon mån redan i samband med Berlinmurens och sovjetkommunismens fall samt den därpå följande återföreningen. Men framför allt är det på denna sidan sekelskiftet som Tysklands nya, eller möjligen nygamla, roll blivit uppenbar. I takt med Moskvas försök att återupprätta det ryska imperiet, men i viss mån också till följd av den amerikanska nyisolationismen under framför allt (men inte bara) den nuvarande presidentadministrationen. En utmaning som förstärks genom brexit.

Frågan har visserligen debatterats i tyska medier sedan 90-talet och vissa har påpekat Tysklands givna geopolitiska roll som Zentralmacht. Det är egentligen känsliga begrepp givet Tysklands 1900-talshistoria, men likväl relevanta ur såväl vidare historiska perspektiv som dagens storpolitiska realiteter. Tyskland är inte bara Europas viktigaste ekonomiska stormakt, utan också den nation som kan mobilisera de största potentiella säkerhetspolitiska resurserna.

Situationen har emellertid försämrats under Angela Merkels tid som förbundskansler. Visst syns likheterna mellan henne och Fredrik Reinfeldt (och inte bara för att de överrumplades av det externa migrationstrycket, för vilka de uppenbarligen saknade intellektuell beredskap). Precis som i Sverige har den tyska försvarsförmågan urholkats genom successiv underfinansiering. Såväl Merkel som Reinfeldt föreföll genuint övertygade om att historien så att säga tog slut i början på 90-talet, att den eviga fredens era på ett eller annat sätt faktiskt var här.

Nu är Reinfeldt enkom före detta och Merkel eine lahme Ente. Men medan en än så länge halvt ofinansierad upprustning åtminstone inletts i Sverige, går det faktiskt trögare i Tyskland. Många sätter sina förhoppningar till Merkels efterträdare som CDU:s partiledare, Annegret Kramp-Karrenbauer som rentav har talat sig varm för bland annat byggandet av ett gemensamt europeiskt hangarfartyg. Samtidigt har försvarsminister Ursula von der Leyen varnat för att man inte nödvändigtvis kommer att nå budgetmålet om minst 1,25 procent av BNP till 2024. Det är förstås fortfarande hur långt som helst till Natos tvåprocentsambition, vilket riskerar att skapa något av ett säkerhetspolitiskt vakuum mitt i Europa.

En som vågar tala klarspråk men också erkänner de specifikt tyska svårigheterna att göra just det – tala klarspråk – är SPD:s tidigare partiledare och utrikesminister med mera Sigmar Gabriel. ”Det är dags för Europa att vakna” konstaterade Gabriel, inbjuden av Tysk-svenska handelskammaren tidigare i år (SvD 6/5). Han beskriver också hur upprustning till först 1,5 procent av Tysklands BNP ska kunna verkställas och därefter hur ytterligare motsvarande 200 miljarder kronor ska kunna tillföras försvaret av Europa. I absoluta summor skulle de tyska försvarsanslagen då bli dubbelt så stora som de franska. Något det ekonomiskt starka Tyskland trots allt skulle kunna klara utan allt för stora problem.

Svårigheterna återfinns på annat håll, nämligen hur en sådan tysk dominans skulle riskera att möta motstånd såväl inom som utom landet. Gabriels föreslagna lösning är därför en fond om 20 miljarder euro, till förmån för försvaret av Baltikum och Polen. Denna fond ”får gärna, men måste inte nödvändigtvis ha Nato-flagg”.

Den svenska säkerhetspolitiken tycks (förutom en osäker egen upprustning) vara att lägga alla ägg i en korg – samarbete med USA utanför Nato. Men också vi har anledning att vidga våra vyer. Ett starkare Tyskland skulle definitivt också vara i vårt intresse.