Ledarkrönika En gång dödförklarades de – ideologierna. Ja inte bara en gång, utan flera faktiskt. Men de ideologiska motsättningarna lever och det är talande att de partier som lyckas mejsla ut den tydligaste hållningen också har mest vind i seglen.

Sålunda går det bra för Vänsterpartiet, Centern och kanske också för Moderaterna – efter att partiet under Ulf Kristerssons ledning svängt i nygammal riktning.

Framför allt går det bra för Sverigedemokraterna, trots att partiet brukar uppfattas som ärkepopulistiskt. Men oavsett vad man tycker om SD:s nationalism utgör den ett tydligt ideologiskt alternativ i den politiska debatten.

Andra har det svårare. På nyhetsplats har NT de senaste veckorna publicerat intervjuer med partisekreterarna för samtliga partier. Intressant nog förefaller de flesta, eller rentav alla, övertygade om ideologiernas betydelse. Vissa är tydligare än andra, som Moderaternas Gunnar Strömmer – som markerar mot kollektivismen inom både Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Vänsterpartiets Aron Etzler är å sin sida tydlig med att integrationen är en klassfråga.

Åter andra har det uppenbarligen besvärligare. Liberalernas Maria Arnholm påpekar gärna hur framgångsrik liberalismen varit – men har svårare att förklara problemen för hennes eget parti. Än tydligare i otydlighet blir Acko Ankarberg Johansson från Kristdemokraterna. Kanske eftersom det finns en skarp motsättning mellan socialkonservativa och ”pingstvänster” (som hon naturligtvis aldrig nämner) inom KD.

Små partier kan ha det besvärligare, inte minst eftersom de ofta tvingas kompromissa bort stora delar av sin politik i regeringsställning. Fråga miljöpartisterna.

Men också stora partier har sina utmaningar. Moderaterna har under ett halvsekel eller så tvingats till en stundtals besvärlig balansgång mellan konservatism och liberalism. Socialdemokraterna försöker snarast opponera mot sig självt varje första maj – men lider svårt av ideologisk stagnation och är mer än någonting annat förvaltande.

Under alla omständigheter är det bra om den ideologiska debatten är på väg tillbaka. Om man så vill har vi under många år levt med ett ideologiskt underskott i svensk politik. Något som paradoxalt nog bara gynnat populism.