Den tragiska 25-årsdagen av Estonias förlisning har kommit och gått. Många försöker glömma, andra kan inte och åter andra vill inte. Framför allt har ansvarsfrågan för katastrofen förblivit ett öppet sår, som har svårt för att läcka. Inte så olikt hur mordet på Olof Palme på många sätt förblivit ett nationellt trauma, eftersom en mördare aldrig dömts. Över huvud taget har kvartsseklet som gått sedan färjan sjönk präglats av ömsesidiga missförstånd och dito oförmåga att förstå varandras åsikter.
Kanske är det svårfrånkomligt. Sverige hade aldrig upplevt något liknande tidigare.
Det blev fel redan från början, den relativa politiska samstämmigheten till trots. Carl Bildt var statsminister, men hade förlorat riksdagsvalet och Ingvar Carlsson skulle tillträda. Två kompetenta politiker. Carlsson hade redan hunnit uppleva ett trauma, när Palme mördades.
Först var alla (mer eller mindre) överens om att Estonia skulle bärgas. Strax var emellertid lika många överens om att Estonia inte skulle bärgas. Det blev fel från första början, inget borde utlovats direkt.
Men hur hade det sett ut om Bildt eller Carlsson omedelbart sagt att fartyget – och de omkomna – borde få ligga kvar där det låg, utan att försöka undersöka omständigheterna? Det är lätt att vara efterklok. Men det är ofta svårt att fatta politiska beslut, som ofrånkomligen riskerar att bli mer fel än rätt. Oavsett vilka val som görs.
Estonia fick ligga kvar, för även om det rent tekniskt möjligen gått att bärga skeppet, hade operationen blivit svår, farlig och framför allt dyr. Det senare kan förefalla cyniskt, men alla kan nog hålla med om det orimliga att lägga hur mycket som helst på att bärga döda. Än lättare är det att argumentera mot att riskera dykares liv under sådana omständigheter. Av samma skäl skrinlades planerna på att försöka hämta så många omkomna som möjligt från fartyget.
Ovanstående är ännu svårt att konstatera och det var naturligtvis mycket svårare att fatta besluten då, för 25 år sedan. Det visade sig strax att de anhöriga inte nödvändigtvis alla var överens, vissa påpekade att svenskar – utan större krigserfarenheter – har svårt att acceptera varför vissa saker helt enkelt inte bara låter sig göras. Dessutom förelåg ett kommunikationsproblem. Det var av uppenbart emotionella skäl svårt att förklara vissa faktorer, till exempel att många omkomna aldrig skulle återfinnas oavsett agerande, men likaså att det i andra fall inte skulle handla om hela kroppar, som dessutom legat länge i vatten.
Då, på 90-talet, var det utomordentligt besvärligt att över huvud taget närma sig frågan. Möjligen saknades också den politiska förmågan att agera tillräckligt auktoritärt i en situation där just auktoritära beslut behövdes. Och vi inom media ställde nog inte alltid de bästa frågorna eller skrev de bästa texterna.
Personligen kan jag ha åsikter om olika faktorer. Jag konstaterar att vi egentligen lärt oss ganska lite under tiden som gått. Hur skräckslagna och nerkylda passagerare ska kunna vända en räddningsflotte mitt i storm har jag fortfarande inte fått något svar på. Även om nya civila räddningshelikoptrar är bättre än de gamla militära, är de också långt färre – så vad händer om (Gud förbjude!) en liknande katastrof inträffar?
Under tiden ligger vraket där det gör, relativt lättillgängligt för exempelvis plundrare. Om övertäckningen i betong genomförts hade Estonia förmodligen varit skyddat för hundratals år framåt.
Så där kan man resonera, fram och tillbaka.
I dag är måhända något annat viktigare att framhäva. Vårt behov av försoning.