Det är sterilt vitt. Kliniskt rent. Ännu har inte sjukhussängarnas gummiskodda hjul satt sina avtryck i det grå korridorsgolvet. På väggen lever en tavla.

Platsen är Vrinnevisjukhusets relativt nya akutmottagning. På dess väggar finns ett eget universum. Konstnären Ulla Fredriksson, från Vikbolandet, är den som har stått för gestaltningen. Den tavla som lever är i själva verket en skärm av lysdioder som visar en måne skifta från ny till full. Takten är behagligt långsam. Lite längre bort hänger det stora verket Drömspel. Med en längd på sju meter är den imponerande. På den guppar små moln i gips över tunna vita trälister.

Att vi har konstnärliga utsmyckningar i offentliga miljöer, likt Vrinnevisjukhuset, bygger på en idé om att konsten ska vara till för alla. Men också att människan trivs i sköna miljöer.

Säkerligen varierar svaret på varför vi har offentlig konst beroende på vem som frågas. Analyserna lär spänna från genusperspektiv till krass arbetsmarknadspolitik.

Runt sekelskiftet 1900, när Sverige blev rikt, tog den konstnärliga utsmyckningen av byggnader fart. Inte minst i skolorna satsades stora pengar. Ett strålande exempel på det finns i Norrköping, vid Södra Promenaden.

Det högre allmänna läroverket – De Geergymnasiet i dag – förvaltar en konstskatt. I det väldiga trapphuset hänger Carl Larssons målning ”Den första läxan”. Föreningen konsten i skolan och Norrköpingsborna själva skramlade ihop den stora summa som krävdes för att köpa det ovanligt stora verket av Carl Larsson. Så här i skolstartstider känns verket särskilt träffande.

Tavlan avporträtterar en gosse, med allvarsam min, som förhörs på sin första utantilläxa. Runt omkring står naturen i blom.

Att satsa på konst i skolmiljöer har sedan dessa skett mer sparsmakat. Säkerligen har en viss roll spelats av en sund insikt om att det inom skolan inte ska bedrivas närmast propaganda med konsten som vapen.

Men kulturföremål i skolorna kan spela en viktig roll. De är fysiska dörröppnare till olika tankevärldar.

Värdet av konst i skolmiljöer var något som fanns med när Söderköpings kommun byggde om det gamla lasarettet i kommunen till en skola på 1990-talet. I trapphuset hänger skolans emblem ritat av Mogatasonen Ewert Karlsson. Under signaturen EWK publicerade han politiska karikatyrer i bland annat New York Times. På skolan finns vidare verk av Ernst Billgren och andra konstnärer.

När Söderköpings kommun startade Nyströmska skolan var det även med en ambition att erbjuda ett estetiskt program. I ”Nyströmska skolans historia” (2006) skriver Christer Hjorth om att de hade sett vad grenen Bild och from kan betyda för en skola. Och den här spaningen att kulturen är viktig för den kunskapssökande lär delas av andra, ett exempel gavs nyligen i Stockholm.

I ett stort reportage i Svenska Dagbladet (1/8) berättar Lars Strannegård, rektor för Handelshögskolan i Stockholm, om skolans kultursatsning. Den involverar både konst i skolmiljön och kurser i litteratur. Rektorn påtalar att eleverna på skolan ska marineras i olika typer av världar och intryck. Något som han menar blir än viktigare i framtiden, för att klara Sveriges konkurrenskraft.

Strannegård utvecklar sin syn på landet och dess utbildningssystem: ”Här har vi en vurm för det jordnära och det handfasta. Inget sammanfattar det här landet så väl som Ingmar Stenmarks mantra: ’dä ä bar å åk’. Sverige har varit framgångsrikt men har tappat i innovationsförmåga, och det beror på vårt utbildningssystem. Den industriella eran där man kunde plugga in folk i ett befintligt maskineri är över. Vi behöver inspireras av England. Där är det inte ovanligt att du läser fyra år på Oxford, english literature, innan du börjar på investment bank. Det händer inte i Sverige.”

Det finns också en logik i att elever i dag behöver vara öppna i sinnet och ganska brett orienterade för att hantera en arbetsmarknad som förändras i allt snabbare takt. Digitalisering, automatisering och robotisering stöper om arbetsmarknaden i grunden och ställer allt större krav på individens kompetensutveckling, under hela arbetslivet. Det faktum att alla världens människor snart är uppkopplade till internet förändrar tillvaron på många och genomgripande sätt. En del sysslor försvinner, samtidigt som andra tillkommer.

Den snabba förändringstakten gör att det har blivit svårt att förutse utvecklingen. Att vara studievägledare – för att inte tala om att vara arbetsförmedlare – kan kräva en viss hjälp av spåkula. På framtidens arbetsmarknad behöver många vara lite konstnärliga, för att skapa sina egna nischer.

Kulturens värde ska samtidigt inte ses enbart i ekonomiska termer. Konsten fyller en större funktion än att öka folks anställbarhet. Den öppnar andra världar, som på De Geergymnasiet. Och den kan ge tröst och hopp, som på Vrinnevisjukhusets akutmottagning.

Kanske rör vi oss också in i en tid när konsten tar större plats på skolor och i andra offentliga sammanhang. Att kulturen kan stärka den svenska konkurrenskraften blir en ursäkt för att vi ska få omge oss med sköna miljöer. I ett land byggt av ingenjörer för att vara effektivt kan vi behöva sådana ursäkter, för att rör oss in i andra universum.