Krönika I veckan som gick gjorde kungen ett inhopp i debatten om det nya Nobel Center som planeras att byggas på Blaiseholmen i Stockholm. Han tog ställning mot förslaget. Huset kunde ”downsizesas” eller läggas någon annanstans. Uppenbarligen känner kungen ingen entusiasm över det som Nobelstiftelsen har tänkt sig ska vara sitt stora arkitektoniska landmärke, sitt stora tempel.

I och med det har frågan om Nobel Center gått från att vara en bypolitisk angelägenhet för stockholmarna till att bli en riksangelägenhet. Får kungen lägga sig i en politisk fråga?

I strikt mening har kungen samma politiska rättigheter som alla andra svenskar. Yttrandefriheten gäller för honom som för alla andra. Däremot har kungen av tradition avstått från att kommentera dagspolitiska ärenden.

Kungens reella makt över politiken avskaffades redan 1917 då Gustav V tvingades gå med på att utse en regering bestående av liberaler och socialdemokrater. På pappret var kungen enligt 1809 års regeringsform regeringschef, men redan tidigare hade kungarna i praktiken upphört att regera själva, men åtminstone kunnat välja statsminister. Med parlamentarismens införande fick han dock anpassa sig efter riksdagsmajoriteten, och på så vis blev han endast en symbolisk företrädare för nationen.

Trots detta gjorde Gustav V ett sista försök att påverka politiken 1925 när den socialdemokratiska regeringen lade fram ett förslag om kraftiga besparingar i försvaret. Han ogillade detta mycket och ville göra ett eget uttalande, men blev hindrad av ledande företrädare i högerpartiet (det vill säga nuvarande Moderaterna). ”Vilja vi över huvud bevara något av kungamakten, måste vi se till att den ej blir annat än en namnstämpel”, förklarade Carl Swartz, som var en av de ledande konservativa politikerna vid denna tid.

Det finns många kungatrogna som har applåderat kungens ingripande i Nobelaffären. Frågan är om de inte binder ris för ryggen istället. Förvisso är frågan om Nobel Center inte en där riksdagspartierna står oeniga. S och M i Stockholms stad är eniga om att vilja bygga huset.

Men styrkan i den svenska monarkin är att kungen står över det dagspolitiska käbblet. Alla som har varit indragna i politiska debatter har fått smaka på smutskastning och personangrepp. Den demokratiska debatten är inte alltid schysst. Om kungen ger sig ut på den arenan kommer detta att också drabba honom. Han kommer dessutom inte att gå segrande ur en sådan strid, eftersom han inte har någon personlig erfarenhet av den grisbrottning som politik är.

Nu ska inte det här tas för intäkt att jag försvarar Nobel Center, för i sak har kungen givetvis rätt. Dels har Nobelstiftelsen nog inte förstått att dess storhet ligger i Nobelprisen och att deras lyskraft inte har någonting med skrytbyggen att göra. Dels är själva projektet i sig en estetisk flopp i och med att huset är en pastisch på all den 1960-talsarkitektur som Stockholm redan har i överflöd. Det som är unikt med Stockholm är de gamla vackra byggnaderna från 1800-talet, inte betonglådorna.

Likväl är det mitt råd till kungen att vara försiktig. Som någon har sagt: Argumentera inte med politiker. De drar dig ned till sin nivå och vinner på erfarenhet.

För övrigt anser jag att Islamiska staten bör förstöras.