Ledarkrönika För 100 år sedan fick soldaterna äntligen fira jul hemma, de som överlevt första världskrigets plågor vill säga. För de som kom hem återstod att försöka bearbeta åren i fält och det är för övrigt något hela Europa försökt göra sedan dess. Men det första världskriget kom ganska snart i skymundan av det andra, därför är det ännu efter ett sekel ett delvis obearbetat trauma – och därför väcker det ännu så stort intresse. Så har det varit för mig, det är därför jag sedan 2014 har låtit er läsare följa mig på en resa runt kontinenten (ja, i viss mån hela världen) med denna ledarkrönika, sammanlagt 60 avsnitt. Nu är det dock slut, men för den som vill läsa om första världskriget finns det mer litteratur än man kan drömma om. Allt jag kan göra är att tipsa om några av de bättre verken.

I Sverige har ju framför allt historikern Peter Englunds omfattande serie Stridens skönhet och sorg uppmärksammats. Ett utmärkt tillfälle att följa ett stort antal människoöden, som tillsammans sammanfattar eran, men grodperspektivet behöver kompletteras med ett fågelperspektv. Det är då svårt att tänka sig en bättre bok än den brittiske historikern John Keegans Det första världskriget.

På frågan om varför kriget egentligen bröt ut finns det nästan hur många svar som helst, men den bästa sammanfattningen av stämningen vid krigsutbrottet bjuder den amerikanska historikern Barbara Tuchman på i sin The Guns of August. En bok som dessutom kan ha räddat världsfreden under Kubakrisen 1962 eftersom den råkade ligga på den amerikanske presidenten John F Kennedys nattduksbord. Kennedy blev fast besluten att inte låta händelsernas egen dynamik dra in världen i storkrig som 1914.

Uppfattningen att världskriget utbröt mer eller mindre av misstag är vanlig, men har också bestridits. Mest känd i detta avseende är den tyske historikern Fritz Fischer vilken i sin Griff nach der Weltmacht hävdade att utbrottet framför allt hade sin grund i den aggressiva tyska expansionismen.

Ofta är det emellertid i skönlitteraturen man finner de bästa beskrivningarna av eran och för den som intresserar sig för det ofta anmärkningsvärt förbisedda kriget i öst är den ryske författaren och dissidenten Alexander Solsjenitsyns romancykel Det röda hjulet oöverträffat. I Sverige, som ju aldrig drogs in, får vi nöja oss med den visserligen inte alls oävne journalisten och författaren Jan Olof Olsson (Jolo) som inte bara vederhäftigt beskriver världshändelserna i Den okände soldaten 1914-1918, utan framför allt ger utmärkta inblickar i ett fredligt men utmärglat och demonstrerande Sverige.

Ingen som vill läsa om soldaternas vedermödor kan förstås kringgå den tyske författaren Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt, kanske den (åtminstone litterärt) bästa bok som över huvud taget skrivits om första världskriget. Om Remarque eventuellt representerar liberala värderingar (han vägrade alltid deklarera sin eventuella ideologi), representerar författarkollegan med mera Ernst Jünger en konservatism som sedermera utmärkte sig för kritik mot både demokratin och nazismen. Hans I Stålstormen är framför allt en av de främsta krigsskildringarna någonsin.

Jünger deltog under hela kriget, liksom den franske socialisten Louis Barthas. Denne var egentligen inte författare utan hantverkare. Barthas dagbok från krigsåren, Poilu, utgavs först efter hans död på 50-talet och bjuder på en både jordnära och djupt samhällskritisk skildring av kriget.

I Storbritannien gjorde sig många så kallade krigspoeter betydande litterära insatser och många miste också livet. Den brittiske författaren Robert Graves (passande nog med mellannamnet von Ranke!) beskriver i sin Good-Bye to All That inte bara kriget som han själv upplevde det på västfronten, utan också hur hela den gamla världen dog i kriget.

På andra sidan Atlanten gjorde sig en ung Ernest Hemingway sig känd som författare med den skönlitterära, på egna efarenheter baserade Farväl till vapnen, vilken dessutom beskriver den annars lätt bortglömda italienska fronten. Åter en annan front möter oss i den brittiske officeren T E Lawrences (Lawrence av Arabien) självbiografiska Vishetens sju pelare, där han beskriver Arabrevolten som lade grunden till mycket av vad som är dagens Mellanöstern.

Han var inte heller den ende ”huvudrollsinnehavare” som tecknade ner sina minnen, även om vissa blev mer kända under kommande krig – till exempel den tyske generalen under andra världskriget Erwin Rommel, vars verk Infanterie greift an i första hand visserligen är en källa till militärtaktiska framsteg under kriget, som pekade vidare mot andra världskrigets blixtkrig. Andra tvingades försöka försvara sina misstag. Mest ökänd är utan tvekan den tyske generalen Erich Ludendorff (generalstabschefen Paul von Hindenburgs närmaste medarbetare), som skrev ner sin självbiografi Mina krigsminnen 1914-1918 i Hässleholm dit han i hemlighet flydde efter kriget! I biografin, som för övrigt översattes till svenska av upptäcktsresanden Sven Hedin, lanserar Ludendorff bland annat den famösa dolkstötslegenden. Enligt densamma besegrades Tyskland aldrig på slagfältet, utan på grund av inre förräderi.

Den ryske revolutionären Lev Trotskij har faktiskt skrivit en av de bättre, låt vara självklart partiska, skildringarna av den oktoberrevolution han själv ledde tillsammans med Lenin i självbiografin Mitt liv. Men den som verkligen briljerar – både som politiker och författare – är Winston Churchill, som nog inte kräver någon vidare beskrivning. Ingen annan spelade som han huvudroller i båda världskrigen, där hans betydelse för demokratins seger i det andra helt enkelt inte går att överskatta. I The World Crisis sammanfattar hans lekande lätta penna det första världskriget, liksom både åren före och efter katastrofen, under det han själv under långa perioder hade tunga politiska poster.

Men kanske finns det en författare som överträffar såväl Remarque som Churchill och andra: tjecken Jaroslav Hasek, som blivit odödlig genom Den tappre soldaten Svejks äventyr under världskriget. För den som måhända tycker att världskriget emellanåt är en väl svårsmält epok att ägna sig åt i soffan under julledigheten rekommenderas Svejk, vars komiska trassligheter ännu efter ett sekel ofrånkomligen får mungiporna att peka uppåt.

Svejk är en påminnelse om att bildning inte alltid är detsamma som klokskap och att det ofta är den dåraktige som har de bästa svaren. Som när han alldeles inledningsvis får höra att någon ”haft ihjäl våran Ferdinand” (mordet på ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo 1914): ”Jag känner två Ferdinand. Den ene jobbar hos Prusa, färghandlarn, och en gång drack han upp en flaska hårolja där av misstag, och sen känner jag Ferdinand Kokoska, han som samlar upp hundlortar. Ingen förlust nån av dom”.