Ledare När den arkeologiska undersökningen av en del av kvarteret Gamla Rådstugan, nära Gamla torget och Strömmen i Norrköping, avslutades för två år sedan konstaterades fynd från 1100-talet och framåt. Keramikskärvor, en malsten och en järnyxa hittades (NT 12/8 2015).

Det är genom undersökningar av det slaget som vi lär oss mer om hur människor levde och hur utvecklingen har sett ut på olika platser. Viktiga historiska pusselbitar kan hittas i marken.

Den största mängden av arkeologiska undersökningar i landet utförs inför markexploatering, enligt Riksantikvarieämbetet. Förfarandet kallas för uppdragsarkeologi och undersökningen bekostas av exploatören. Bakgrunden är att den som ska genomföra ett bygg- eller infrastrukturprojekt har ansvar att ta reda på om bygget kan beröra en fornlämning. Med stöd av Kulturmiljölagen kan sedan länsstyrelsen besluta om krav på arkeologisk undersökning innan byggprojektet får genomföras.

Tanken bakom reglerna är bra. Kulturarvet ska bevaras. Men den kostnads- och tidspress som kan uppstå när stora byggprojekt måste vänta på den arkeologiska undersökningen verkar ha lett till en i en del fall osund kultur. ”Ett snedvridet marknadstänkande gör att arkeologer tvingas förstöra föremål från vikingatiden”, skriver journalisten och författaren Ola Wong i en krönika i Svenska Dagbladet (9/8).

Den bild som Wong målar upp är skrämmande. Han beskriver arkeologer som av kostnadsskäl har tvingats kasta amulettringar från järnålder samt vikter och mynt från Vikingatiden. Då konservering av föremål är dyrt sparas pengar in genom att skicka föremål som har hittats i utgrävningar till återvinningen.

Bland annat refererar Ola Wong till arkeologen Johan Runer, verksam vid Stockholms länsmuseum, som har uppmärksammat problemet i tidskriften Populär Arkeologi (1/12 2016). Runer skrev: ”Ofta, särskilt vid mindre undersökningar, är det stående order från länsstyrelserna att så få fynd som möjligt ska tillvaratas. Formuleringar som att ’inga fynd kommer tillvaratas’ och ’fyndsamlingen kommer vara ytterst restriktiv’ är snarast regel i undersökningsdirektiven. Och även när det gäller större undersökningar ratas och kastas betydligt mer än tidigare.”

I en del fall finns det säkert goda skäl att inte behålla föremål. Som när en avfallsgrop från 1800-talet grävdes ut vid gamla fängelseområdet i Norrköping i oktober förra året, då hittades mängder med benmaterial från djur och hushållsavfall.

Samtidigt är det allvarligt om regler och praxis som ska skydda kulturarvet får motsatt effekt, att föremål som kan ge nya kunskaper kastas. Kompletteras bilden med att statssekreteraren på det av Miljöpartiet styrda Kulturdepartementet förra året meddelade att ”politiken måste lämna det här synsättet att kulturarvet är, liksom, cypriotiska krukskärvor i en monter” (K-podd 15/7 2016) kan effekterna bli allvarliga. Det kollektiva minnet riskerar att gallras ut med verktygen skapade för att skydda det.