Ledare Det är oklart om det beror på allmän nyhetstorka eller att lusten att slå på EU:s byråkrati ibland blir för stor. Men så här års har det blivit något av en tradition att gå till attack mot EU:s detaljregleringar. Såväl på nyhetsplats som på opinionssidor, inte minst från borgerliga opinionsbildare, sprids bilden av att EU hotar kräftskivan och det svenska kräftfisket.

Bakgrunden är att signalkräftan sedan 2015 är uppsatt på EU:s lista över invasiva arter. Det betyder att handel med levande signalkräftor och utsättning av sådana blir förbjudet. Men något förbud att fiska samt sälja eller köpa kokta signalkräftor finns inte och kommer inte att införas.

Redan tidigare fanns svenska regler mot utsättning av signalkräftor. EU:s reglering stärker dessa till lag och gäller i hela EU. Mer detaljerade regler för att förhindra spridningen av signalkräftan håller på att tas fram av Havs- och vattenmyndigheten. Sedan tidigare finns även ett nationellt åtgärdsprogram för att bevara flodkräftan.

Allt detta är gott, eftersom signalkräftan bär på kräftpest som slår ut den svenska flodkräftan. Denna ursprungliga art i Sverige är rödlistad som akut hotad, eftersom den till stor del utrotats av kräftpest. Enligt såväl myndigheter som kräftforskare beror det framför allt på utsättningar av signalkräftan. Och det största hotet mot flodkräftan är även fortsatt en omfattande illegal utsättning av signalkräfta i svenska vatten.

Signalkräftans framfart beror delvis på överdrivna uppfattningar av dess förträfflighet och produktionspotential. Men framför allt är det ett billigt sätt – om än egoistiskt och miljövidrigt – att åter få kräftor i pestdrabbat fiskevatten.

När en ägare till fiskevatten drabbas av kräftpest finns det ett val. Antingen att acceptera förlusten och försöka förhindra spridningen. Samt att vänta ut sjukdomen och därefter tålmodigt försöka återinsätta flodkräftan. Alternativet är att illegalt sätta ut signalkräfta och bidra till att pesten sprids vidare och därmed förstöra andra ägares fiskevatten. Den relevanta principfrågan för borgerligt sinnade är således inte EU:s byråkrati, utan frågan om äganderätt och rätten för fiskevattenägare att skyddas från olagligt agerande som skadar deras vatten.

EU förtjänar emellanåt kritik för sin klåfingerhet. Men EU hotar inte svenska kräfttraditioner. Däremot kan traditionen att reflexkritisera EU:s regleringar hota den svenska flodkräftan. Och särskilt sorgligt är det när borgerliga opinionsbildare argumenterar emot äganderätt och ställer sig på lagbrytares och sabotörers sida.

Bryr man sig verkligen om den svenska kräftan kan man med fördel följa utvecklingen av regelverk och åtgärdsprogram. Man kan bidra med korrekt kunskap om signalkräftans begränsningar. Samt bilda opinion som stärker äganderätten istället för tvärtom.