Ledarkrönika Med viss tvekan bänkade jag mig på Cnema för att se They Shall Not Grow Old – Peter Jacksons episka dokumentär om första världskriget. Jag har sett det mesta i genren redan och mycket är undermåligt. Inte ens de tekniska nyheterna i Jacksons film är heller epokgörande. Det har länge varit möjligt att köra gamla stumfilmer i "normal" hastighet och och den utmärkta serien World War 1 in Colour kom redan 2003. Nåja, 3d var åtminstone nytt.

Med detta sagt blev jag faktiskt imponerad ändå. Jackson utnyttjar tekniken bättre än tidigare och det pålagda ljudet är dessutom trovärdigt. Effekterna är suggestiva och berättartekniken vågad. Vi har att göra med en dokumentär utan inslag av spelfilm och utan speaker. Istället får ett stort antal berättarröster från äldre (i dag döda) tidigare soldater beskriva hur det var att kriga och försöka överleva på västfronten under världskriget.

Därmed saknas visserligen ett fågelperspektiv, vilket inte är ett problem för undertecknad – förläst på det Stora kriget sedan många år – men däremot till lite hjälp för den vanlige biobesökaren. Jo, kriget upplevdes ofta som meningslöst redan under sin samtid, men konflikten måste också förstås utifrån sina egna förutsättningar. Dessutom har vi i princip bara att göra med brittiskt materiel och därtill bara på västfronten. Kriget i öst såg annorlunda ut, där lyste skyttegravarna ofta helt med sin frånvaro.

Samtidigt ger just grodperspektivet filmen mycket av dess realism. Det var så här soldaterna upplevde vardagen. När artillerigranaterna slår ner är det ingen, absolut ingen, som ställer några politiserade frågor om varför. Man försöker bara överleva.

Och visst gör färg mycket för realismen. Särskilt obehagliga, men därför nödvändiga, är att se bilderna av sårade och dödade människor – i vissa fall materiel som aldrig visats förut.

Många har behållning av They Shall Not Grow Old. För världskrigsintresserade är den obligatorisk.