Ledarkrönika Riksdagsvalets stora paradox har ett ansikte – Ulf Kristersson. Han presterar det sämsta moderata valresultatet sedan 2002. Den gången noterades resultatet som en katastrof och Bo Lundgren fick strax avgå.

Denna gång kan Kristersson istället bli ny statsminister. Om han vill sitta kvar som partiledare måste han faktiskt bli just statsminister.

Orsakerna till Moderaternas motgångar kan diskuteras, men att partiet har gjort en dålig valrörelse är uppenbart. Det är i sin tur paradoxalt också det, för i var och varannan partiledardebatt har Kristersson, enligt opinionsundersökningar, vunnit i förtroende. Ändå har Moderaterna gått kräftgång i flera månader. I den meningen är valresultatet inte särskilt överraskande.

Om Kristersson misslyckas med att bilda regering, eller rättare sagt om han inte anstränger sig tillräckligt, är också hans dagar som partiledare räknade. Och i en situation där Moderaterna nätt och jämnt ens är näst största riksdagsparti längre, är Kristerssons kris i så fall också Moderaternas. Sitter Stefan Löfven kvar som statsminister är risken stor för att Sverigedemokraterna definitivt tar över som ledande oppositionsparti.

Det blir inte lätt, men bäst vore en Alliansregering. Huruvida Alliansen i enskilda mandat räknat är större eller mindre än det rödgröna blocket har egentligen inte så stor betydelse.

Vad säger att inte SD kan fälla en sådan regering under mandatperioden? Ingenting. Men att av den anledningen inte ens försöka, vore att kapitulera inför väljarna och underkänna sitt eget politiska existensberättigande.

Ett alternativ är en mindre minoritetsregering med Moderaterna och (sannolikt) Kristdemokraterna. Ett sämre alternativ ska tilläggas, men ändock ett alternativ till fortsatt Löfven-styre.

Mycket står på spel för Alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet. Men Krisersson kan åtminstone trösta sig med att minskat väljarstöd inte automatiskt diskvalificerar någon från statsministerposten. 1979 tappade Centerpartiet över 6 procentenheter i riksdagsvalet, men Thorbjörn Fälldin blev ändå statsminister. 1998 kunde Göran Persson sitta kvar trots att han förlorade nästan 9 procentenheter.

I det ljuset är årets valresultat inte någon moderat katastrof.