Ledarkrönika Enligt Lena Mellin på Aftonbladet är Moderaternas nygamla logotyp – det klassiska versala moderat-M:et – precis så fel det kan bli. Hon tycker loggan är ful, mörkblå och bakåtblickande.

Ja, kanske det – även om det förstås ligger i betraktarens öga vad som är vackert och fult! Men att bli sågad av Aftonbladet är inte något dåligt betyg i sig. Det är i själva verket precis vad Moderaterna behöver.

Att Åsa Linderborg på samma tidnings kultursida låtsas vara tacksam för den nygamla moderata "ärligheten" gör inte saken sämre. Enligt hennes mening har partiet nu blivit högervridet på riktigt igen. Det får Linderborg gärna tycka. Det finns många skäl att stolt sympatisera med en moderat (inte radikal!) högerpolitik.

Nu är det förstås lätt av undertecknad att ge uttryck för dessa uppfattningar. Dels har nämligen Norrköpings Tidningars ledarsida allt sedan det dåvarande Högerpartiet bytte namn haft beteckningen "moderat". Inte "obundet" moderat eller dylikt (det har inte behövts), men inte heller under senare år "nymoderat". Den som följt mig i spalterna genom åren vet nog också att jag ofta skrivit "de så kallade nya Moderaterna" under åren som gått. Det var förstås en politiskt inkorrekt påminnelse under den reinfeldtska framgångseran. Någon måste ju påpeka den mänskliga dödligheten på triumfvagnen.

Därmed inte sagt att all moderat politik var dålig under dessa år. Också det ett nödvändigt inlägg då man nu gått från den ena ytterligheten (okritiskt hyllande) till den andra (föraktfull tystnad). Partiet lyckades nå väljare som aldrig tidigare ens övervägt att rösta moderat, man genomdrev relativt kraftiga skattesänkningar och genomförde dessutom tidigt en storsatsning på polisen (vilket i dag nästan glömts bort). Låt oss för allt i världen inte kasta ut barnet med badvattnet, även om han råkar heta Fredrik Reinfeldt!

Men loggan var tveksam, det gemena m:et snarast uttryck för mindervärdeskomplex och begreppet "nya" paradoxalt nog dömt att bli riktigt datarat.

Och nu är alltså Moderaterna tillbaka. Bara Moderaterna. Det är varken flumliberalt eller nationalpopulistiskt, har förhoppningsvis inget över för varken folkhemsförmynderi eller ljusblå anpasslighet. Men det får gärna framstå som en farlig mörkblå motståndare i vänsterns ögon.