Ledare Miljöfrågorna fortsätter att engagera vilket förstås går att tolka i partipolitiska termer, men i grund och botten beror det på att de så att säga är på riktigt. Ett aktuellt exempel är den rapport som presenterats av FN-organet IPBES, vilket pekar på risken på att upp emot en miljon arter faktiskt riskerar utrotning inom de närmaste decennierna. Det är exempellöst i sig, även med ett perspektiv på flera miljoner år! Sedan 1500-talet har mindre än 700 arter utrotats (medvetet eller omedvetet) av människan, vilket förstås eller illa nog.

Visserligen är hoten inte alltid överhängande, men man kan ju tycka att nyheten borde fått större genomslag. Att så inte blir fallet kan förklaras på olika sätt, men en möjlighet är ren och skär leda. Vi fasar uppgivet i tysthet istället. Å ena sidan denna ångest, å andra det som kritiker brukar kalla för klimathysteri. Det ligger lite i båda uppfattningarna. Men det finns också skäl att nyansera bilden. Inte minst för att inget faktiskt är avgjort.

Först och främst finns det ingen anledning att överdriva förhållanden som är illa nog som de är, eller betrakta utvecklingen som oåterkallelig. Därtill orsakas utrotningshoten inte bara av det så kallade klimathotet. Uppvärmning får direkt och indirekt konsekvenser för miljön, men till detta kommer överexploatering av både land och hav, liksom nedsmutsning – ofta lokala föroreningar, som ändå kan få globala konsekvenser. Det är inte att underskatta klimatproblematiken om man samtidigt påpekar värdet av att bredda debatten.

En svårighet i sammanhanget är att många av de värsta utmaningarna finns i tredje världen, medan det ibland kan vara av marginell betydelse av vad vi gör i Sverige eller till och med Europa. Av de pågående utsläppen av exempelvis plast i världshaven kommer större delen från tio floder – åtta i Asien och två i Afrika. I Sverige fungerar återvinningen utmärkt, även om det av lokala miljöskäl förstås kan finns skäl att önska mer. Budskapet "håll Sverige rent!" bör gälla oavsett hur det ser ut i andra delar av världen.

Samtidigt finns det ingen anledning att förtvivla, en dålig utveckling går att vända. I Sverige minns vi hur havsörnen var nära just utrotning och häromdagen kunde Sveriges Radio rapportera att framtiden ser ljusare ut för den hotade fjällräven.

Slutligen – alla ovanstående omdömen är uttryck för konservatism. Det är inte konservativt att missbruka den ärvda jorden eller frånsäga sig ansvaret som dess trädgårdsmästare. Det är konservativt att bevara och återställa skadade miljöer.