Krönika Jag har varit i Paris. För vilken gång i ordningen vet jag inte men jag vill alltid det ska bli fler, så snart som möjligt. Frankofil, som jag är, behövs bara några klingande fraser på språket och mitt hjärta smälter. Paris – romantikens huvudstad, den eviga ungdomens stad.

Men inte ens mitt rosa kärleksskimmer över denna samlade mängd av byggnader, kultur, historia, människor, smaker, dofter och upplevelser, kan göra mig blind för att allt inte är som förr. Världen är förändrad och Paris med den. Där man tidigare lite obekymrat kunde ”slinka in” i en affär av exklusivt märke är det idag avspärrat. För att minska risk för terror och för att hålla ordning.

Kön in är så lång att bara de Europa-turnerande asiaterna, som sparat för att köpa sin kända märkesväska, orkar vänta. Varuhusen fylls till bristningsgränsen. Konsumtionen vet inga gränser, tycks det.

Muséer säljer biljetter där man slipper köa, men dessa är så populära att slippa-köa-kön är längre än den vanliga. Hotell tar numera ut en ”turistskatt” om 100 kr/natt. Och helt förståeligt.

Vi är idag så många i världen som har råd att turista att det blir överfullt på populära platser, som i Paris. Samtidigt runt hörnet från vårt hotell, ligger ett huskomplex med öppet garage. På väg för inköp av frukost-baguetten ser jag där en prydlig hörna – en madrass, ett foto hängt mot väggen samt några andra ägodelar.

Människan som skapat det är inte där, hen har redan börjat ännu en dags stadsvandring som hemlös. I nästa hörn ligger en annan person och sover, tak fanns inte men ialla fall en sovsäck. Själv tittar jag drömmande på Madeleinekakan i bageri-disken och gör som Proust, önskar att jag kunde hitta tillbaka till den tid som flytt.

Är detta mitt Paris? Mitt Europa? Min värld? Ja och nej.

Fattigdom, armod och utsatthet har världen alltid sett, överdådig rikedom likaså. Och det är positivt att världens välstånd ökat så att stora delar av Kina och Indien nu består av köpstark medelklass. De måste självklart ha samma rätt som vi att resa och spendera sina pengar.

Men det löser inte det ohållbara i att de som saknar allt också blir fler – mitt ibland oss. Detta skapar större motsättningar och ökad risk för hot och terror. För vi har bara ett jordklot, ett Paris med alla sina världsunika platser, och en mänsklighet.

Sedan den 29 juli lever vi på lånade tillgångar. Då inföll Earth Overshoot Day, dagen då jordens resurser var slut för året. Så vad göra?

Att skapa ett hållbart samhälle börjar med en själv. Och att förstå även sin nästas behov. Jag kommer alltid att älska och återvända till Paris, men nästa gång väljer jag de outforskade delarna och köper bara så mycket mat och kläder som jag behöver.

Att driva opinion för ett Paris, ett Europa och en värld, där såväl parisare som besökande kineser har tak över huvudet och kan välja att gå en stadsvandring eller inte. Det kan jag göra redan nu.