Berlinmurens fysiska fall var vändpunkten – die Wende – då det kommunistiska sovjetimperiet definitivt kapsejsade. Naturligtvis inte omedelbart, det tog ett par år för vraket att sjunka. Först befriade alla de centraleuropeiska satellitstaterna sig själva, med Moskvas goda minne. Därefter föll själva Sovjetunionen sönder i sina beståndsdelar, inklusive en återuppstånden rysk nation.
Fast ibland kan historien också vända till det sämre.
En sådan vändpunkt inföll för 25 år sedan. 11 december 1994 inledde rysk militär ett omfattande anfall mot utbrytarrepubliken Tjetjeniens huvudstad Groznyj. Tjetjenien var ett av de så kallade federationsobjekten. Efter Sovjetunionens sönderfall – då de tidigare delrepublikerna blev självständiga stater – återstod frågan vad som i sin tur skulle hända med de olika självstyrande ryska regionerna inom Ryssland. Efter stundtals besvärliga förhandlingar hade Kreml till sist lyckats sluta avtal med alla dessa 88 federationsobjekt. Alla utom ett: Tjetjenien.
Den tjetjenska separatismen leddes av en egensinnig tidigare flygvapenofficer, Dzjochar Dudajev, som bland annat gjort sig populär i Estland genom sin ovilja att sätta in sina underställda soldater mot civila demonstranter. Inspirerad av den estniska frihetstörsten krävde han nu självständighet för Tjetjenien.
Fast Estland hade trots allt varit en etablerad stat under mellankrigstiden, dessutom fanns det hur många potentiella gränskonflikter som helst i Kaukasus. Kanske hade Kreml ändå accepterat en tjetjensk stat, om det inte vore risken för spridningseffekter. Efter "förlusten" av inte bara exempelvis de baltiska staterna, utan också Ukraina och Vitryssland började många undra var sönderfallet skulle sluta.
Mer krassa skäl var ekonomiska – genom Tjetjenien gick viktiga olje- och gasledningar. Att Dudajev och hans ryske presidentkollega Boris Jeltsin misslyckades med att diskutera frågan på ett civiliserat sätt gjorde sitt till. Jeltsin tvekade, men föll till sist till föga för hökarna i Kreml som krävde en militär lösning och utlovade en snabb och enkel seger.
Det var ett av Jeltsins största misstag.
Kriget blev ett militärt fiasko och en mänsklig tragedi med upp emot 80.000 (eller fler) dödade – huvudsakligen civila. Efter stora egna förluster och osäkra framgångar på fältet, lyckades den ryske generalen Alexander Lebed förhandla fram ett slut på det i Ryssland impopulära kriget knappt två år senare. Freden som följde bekräftade i praktiken det ryska nederlaget men löste inte frågan om Tjetjeniens framtid. Snart nog skulle det första Tjetjenienkriget följas av ett andra.
Dudajev hade dödats i ett flyganfall (efter att ha lurats till fredssamtal via satellittelefon). Vissa av de rebelledare som tog över drömde om en islamistisk stat långt bortom Tjetjeniens gränser. Just det många varnat för var på väg att hända – att Rysslands sönderfall skulle förvärras – men det var en utveckling som inte nödvändigtvis hade infunnit sig om den ryska statsledningen hade låtit bli att ingripa militärt från första början.
Tillsammans med ekonomisk kris och allmän misär i Ryssland, krackelerade det folkliga stödet för demokratin som sådan. Många drog paralleller med andra turbulenta perioder i nationens historia och drömde om en stark rysk ledare som skulle återställa staten.
Få kunde emellertid ana att en relativt okänd, småväxt och närmast blyg KGB-karriärist från sovjettiden skulle försöka förverkliga förhoppningarna. Vladimir Putin.