Arlabonden Pernilla Carlsson stod i en livsmedelsbutik i Söderköping för att träffa konsumenter när hon gavs svaret ”vi vill inte köpa Arlas mjölk – de tar inte hand som sina bönder”. Ett budskap som hon fick höra flera gånger.

Hans Carlsson, som Pernilla driver mjölkgården tillsammans med, fortsätter:

– Arla är böndernas förening, vår egen förening, hur kunde det bli så här?

Artikelbild

Den bondeägda mejerijätten Arlas roll i mjölkkrisen är kontroversiell. Ena stunden utpekas kooperativet som bidragande till att mjölkbönder får lämna släktgårdar med miljonskulder. Andra stunden sägs det vara garanten för mjölkproduktionen i landet. Den dominerande ställningen på marknaden är däremot helt uppenbar, enligt Konkurrensverket (2015) tar Arla emot mer än 70 procent av all svensk mjölk.

Arla och de lagstiftande politikerna är de två viktigaste aktörerna för mjölkbönderna. Och så länge Arla och politikerna kan skylla på varandra fortsätter svenska mjölkgårdar att slås ut i konkurrensen med andra länder.

Kring frukostbordet på Gölja gård i Östa Ryd i Söderköpings kommun är det Arla som diskuteras.

På bordet står mjölk från den egna gården, men så är det mjölkbönder som bjuder. Klockan är lite efter nio och det är lätt att tänka på den gamla skrönan om försäljaren som åker runt och besöker lantbrukare. Försäljaren beklagar sig och tycker att bönderna mest sitter vid köksbordet och dricker kaffe. Men, vilket är poängen i historien, det är ett misstag att tro det. Lantbrukaren har varit uppe sedan klockan fem för att mjölka och egentligen är det den besökande försäljaren som har stigit upp sent.

Nu har familjen Carlsson samlats under tälttaket på gårdsplanen. Runt omkring skuggar äppelträden. Gårdskatten med sina ungar vandrar intresserat runt bordet. Vallhundarna vet att de inte ska tigga mat.

Överallt är Arla närvarande. Loggan finns på förpackningarna till filmjölken, osten och de andra mejeriprodukterna som är framdukade. På tältets ena sida hänger en Arla–banderoll. Reklambudskapet till konsumenten är att köpa svensk mjölk.

Pernilla och Hans Carlsson skojar först om att de är födda av fel föräldrar då ingen av dem hade en gård de kunde få i arv. I stället köpte de Gölja år 2009 och startade mjölkproduktion där 2010. Hans Carlsson säger:

– Marken och det småbrutna landskapet här passar till mjölk. Gräset är motorn för den här typen av bygd. I Östra Ryd kan vi inte producera alls lika mycket spannmål per hektar som gårdarna på östgötaslätten, men vi är inte långt efter när det kommer till gräs. Att ha djur som kan omvandla gräset är vår konkurrensfördel.

– Lagom att vi hade börjat med korna började dock mjölkpriset gå ner och läget blev tufft. Det kostar en krona mer att producera en liter mjölk än vad vi får betalt av Arla.

Pernilla Carlsson fortsätter.

– Vi vill inte att Arla ska framstå negativt, det är ju vi bönder som äger det. Men det har blivit för stort nu. Arlas grundtanke är jättegod – föreningen ska sälja medlemmarnas mjölk för att få ut ett bättre pris än vad vi enskilt kan få. Men vi tycker att i det har blivit fel, Arla har genom den utländska expansionen kommit bort från grundtanken.

Arlas första steg ut på den internationella arenan var fusionen med danska MD Foods år 2000. Det var ett resultat av att mjölkmarknaden ändrats i slutet på 1990-talet. Sverige hade gått med i EU och jordbrukspolitiken hade ändrats. Vid den tiden kunde svenska mjölkgårdar producera mer än vad den inhemska marknaden behövde. Genom att växa med MD Foods var planen att säkra försäljningen av svensk mjölk utomlands och samtidigt hantera hotet att billigare mjölk skulle konkurrera på hemmamarknaden när Öresundsbron öppnade. Det handlade om att äta eller ätas.

Sedan dess har Arla fortsatt att äta. Och även om Arla har ett svenskt namn är den svenska ägarandelen nere på en fjärdedel. Under år 2014 var Danmark det land som bidrog med mest mjölk till kooperativet och den största marknaden var Storbritannien.

Den expansiva strategin såg fram till mjölkkrisen ut att ha lyckats förhållandevis väl – många bönder gjorde stora investeringar. Sedan kom bakslaget när Ryssland utfärdade ett importstopp på mejeriprodukter år 2014 och mjölkkvoterna avskaffandes år 2015. Kvoterna reglerade hur mycket mjölk varje land fick producera.

Plötsligt stod Arla med en organisation som inte var anpassad för enskilda marknader och en prissättningsmodell som inte tog hänsyn till att svenska konsumenter kan tänka sig att betala mer för inhemska mejeriprodukter. Låsningen beror på en av kooperativets grundprinciper – ett mjölkpris. Arla har ett fast mjölkpris för hela EU, medlemmar i ett visst land ska inte få mer betalt än de andra. Undantaget är tillägget för ekologisk mjölk.

Principen var aldrig ett stort bekymmer när mjölkpriset var högt men nu har det blivit till ett problem för svenska bönder.

Och det är här politikernas ansvar kommer in. Genom särskilda nationella krav och ett generellt högre kostnadsläge är det dyrare att producera mjölk i Sverige än i andra länder. Ett mer omfattande djurskydd, högre dieselskatt samt högre kostnader för maskiner, arbetskraft och byggnader gör affären sämre i Sverige jämfört med konkurrensländerna i EU.

Även om de höga kostnaderna vore möjliga att jämna ut genom att konsumenterna betalar mer för mejeriprodukterna går det inte att pröva – Arla har ju bara ett mjölkpris. En studie gjord av European Dairy Farmers visar att en svensk snittmjölkgård behöver cirka 3,50 kronor per kilo mjölk för att täcka all kostnaderna. Som jämförelse ligger Arlas pris på 2,64 kronor för vanlig mjölk nu i augusti.

Med det höga kostnadsläget och principen ett mjölkpris är den ekonomiska situationen för svenska Arlabönder alltid sämre än för medlemmarna i andra länder. När priset är högt kan svenska bönder inte lägga undan lika mycket kapital och när priset går ner är de mer sårbara.

Hans Carlsson säger:

– Vad gynnar det oss att Arla har vuxit som ekonomisk förening?

Hans och Pernilla Carlsson ser ett grundproblem.

– I sin iver att bli störst har man rört ihop mjölken från olika länder. Arla är i dag industriellt effektivt men kan inte ge det konsumenterna vad de vill ha.

Det var vad Pernilla märkte när hon träffade konsumenter under marknadsföringsträffen i matbutiken. Många betalar gärna mer för mejeriprodukterna om pengarna går till bönderna, men de vill inte att Arla ska få dem. Konsumenterna ser att bönderna jobbar nästan gratis, belånar sina fastigheter och hugger sin skog för att fortsätta leverera mjölk med förlust. Samtidigt som Arlas ledning och anställda har anordnat banketter på lyxhotell, åkt på resor och köpt gåvor. Allt detta har SVT:s Uppdrag granskning rapporterat om och nyligen gick ett av programmen i repris (27/7). I veckan framkom också att Arla trots mjölkkrisen har ökat de rörliga ersättningarna till den högsta ledningen (ATL 8/8). Gör det konsumenterna mer vänligt inställda?

Den kooperativa känslan som var synnerligen stark hos generationer av tidigare bönder verkar fortfarande leva kvar hos flera av dagens. Det är troligen därför många ogärna kritiserar Arla. Mejerijätten verkar däremot inte ha lika mycket känsla för sina gamla svenska ägare.

Arla bör anstränga sig mer för att underlätta situationen för de svenska mjölkbönderna, att koppla konsumenternas betalningsvilja till böndernas ersättning vore ett gott första steg. Gjorde Arla den förändringen skulle de effektivt öka pressen på politikerna, som det är nu kan de skylla på varandra fram tills den sista kon lämnat hagen. Varför accepterar Arlas svenska medlemmar att det dödläget fortsätter?